Biten av stenbitar

Bergets rikedomar lockar många.

Det råder diamantfeber i Skandinavien. I Finland rapporteras om stora diamantfynd och nu vill utländska gruvbolag även prospektera i Sverige.
Västerbottens amatörgeologer har letat länge, och inte bara diamanter.

Alla har vi väl samlat på stenar och kommit hem till mamma med fickorna fulla. Runda stenar, mjuka och sköna att hålla i, vassa hårda att hacka med och så de som glittrar som guld. Barnets ögon ser skönheten.

Anna Karin och Antti Hulterström bosatta i byn Kåddis, strax väster om Umeå, fascineras fortfarande av bergets rikedomar. Det var en misslyckad fiskesemester i fjällen i slutet av sextiotalet som väckte det slumrande intresset. Medan regnet öste ner och vattnet steg gick Antti och sparkade på stenar lite smått förbaskad. Plötsligt upptäckte han att vissa stenar skiljde sig från de andra och plockade med några i ryggsäcken. Väl hemma igen tog han fram stenarna och började studera.

På den tiden fanns det kurser i Umeå och paret Hulterström fick lära mer om stenslipning och identifiering av stenar.

I Västerbottens amatörgeologer träffar de nu andra stenbitna. Föreningen har cirka 90 medlemmar från Sundsvall i söder till Skellefteå i norr. Intresset för stenar smittar ofta av sig till hela familjen och föreningen har märkt ett ökat intresse hos ungdomar på senare år. Under somrarna arrangerar Västerbottens amatörgeologer utflykter och resor där man letar stenar tillsammans och vägleder nya medlemmar.

Allt som glimmar är inte guld

Det som lockar mest är guldvaskning. Då drar man iväg till Skellefteälven för att vaska. Men allt som glimmar är som bekant inte guld och några större fyndigheter har föreningensmedlemmar inte gjort. Det är i alla fall vad Antti säger, men riktigt säker kan man väl inte vara...

För Antti och Anna Karin är intresset för stenar också ett sätt att komma ut i naturen. De tycker om att gå i fjällen,att fiska och att vandra.

- Man får bara passa sig så att man inte får stenfeber, säger Antti.

Den sjukdomen drabbar alla stensamlare och enda sättet att bli frisk är att ge efter för den och ge sig hän åt stenarna. Antti har själv drabbats flera gånger.

Resultatet av stenfebern finns att beskåda i ett helt rum fyllt av noggrannt sorterade och klassificerade stenar. På smålappar kan man se vilken typ av sten det är, var den kommer ifrån och när den hittats. Här finns också stenar som är inköpta på mässor och museer och stenar som de bytt till sig.

Urgammalt urberg

Vår jord är cirka 4,5 miljarder år gammal. Under denna tid har jordskorpan förändrats åtskilliga gånger genom vittring, avlagring, vulkaner och kontinenternas förskjutning.

I samband med dessa förändringar har mineral i stora mängder koncentrerats.

Det mellansvenska urberget är en rest av en cirka två miljarder år gammal bergskedja, som nötts ned av regn, vindar och inlandsisar till en, i vissa områden, nästan plan yta.

Inlandsisarna rörde sig i huvudsak i syd-sydöstlig riktning samtidigt som isen smälte. Isen rev med sig block ur berggrunden. Detta blandade stenmaterial avlagrades på berggrunden och bildade det moräntäcke som nu i stor utsträckning täcker våra mineraltillgångar.

Berggrunden består av kemiska grundämnen som i olika kombinationer bildar föreningar som kallas mineral. Ett eller flera mineral kan bilda bergarter.

Sökandet efter värdefulla mineralförekomster går till så att man undersöker berghällar, lösryckta stenar och block. Man söker särskilt efter missfärgningar av bergarterna. Rostiga stenar kan vara ett tecken på halter av koppar, zink, bly,silver, guld eller något annat.

För att identifiera mineral använder man kännetecken som färg, hårdhet, glans, form och magnetism. Vissa växter kan peka på förekomsten av vissa metaller, som fjällnejlikan på kismineraliseringar med koppar och zink.

Unik gruva i länet

Ett mycket intressant område i Västerbotten är Varuträskgruvan i norra delen av länet. Den är unik genom förekomsten av ett flertal sällsynta mineraler. I Varuträsk finns idéer om en utbyggd Mineralpark med utställningar, stenslipningsutrustning, guidade turer, modell över gruvan, café med mera. Problemet är hur Mineralparken ska finansieras.

Tyvärr har Varuträskgruvan utsatts för rovdrift under flera år. Gruvan besöks av svenska och utländska mineralsamlare, amatörer och professionella, som tar med sig mer än vad man behöver för eget bruk. Under sommar 1994 tömdes en hög medomkring 2,5 ton sorterad finkristallin lepidolit.

I Norge har man upplevt många liknande händelser och därför stängt flera ''minerallokaler'' för att skydda mineralförekomsterna.

(Anm. Sedan denna artikel skrevs har Varuträsk Mineralpark blivit verklighet.)

Hemliga topaser

Runt Anttis och Anna Karins hemstad Umeå finns inte mycket att hitta, men i det Antti kallar Sörmjölebacken är de vackra,röda granaterna vanliga.

- Ett tips är att leta där man sprängt för vägbyggen.

Varuträskgruvan och fjällvärlden bär på desto fler skönheter. I Bjurholm har man hittat beryller, i Hoting finns rosenkvarts och bergskristaller kan man hitta i fjällvärlden. I Storuman har man hittat flera guldfyndigheter.

- Någon har visst hittat topaser också, men fyndplatsen är hemlig, berättar Antti.

Själv har han hittat sina favoriter, zeoliterna, i Skottland, när han och Anna Karin tillbringade en hel månad i England och Skottland och kom hem med fickorna fulla. Men man får aldrig ta allt, en av samlarens etiska regler är att alltid lämna något till nästa samlare.

Mineralfynd ger kosing

Mineral har letats och brutits i Norrland under flera hundra års tid och fortfarande finns möjlighet att hitta förekomster som är värda att brytas. Många fydigheter har hittats av eller med hjälp av lekmän. 1967 startade Norrlands mineraljakt i Norrbottens län och många har skickat prover av fynd till mineraljakten. Där analyseras provet och fynd som kan tänkas vara intressanta följs upp. De bästa fynden varje år belönas med penningpriser. Många av dagens befintliga gruvor har upptäckts av befolkningen på orten.

I minerallagen regleras hur man får undersöka och bearbeta mineralfyndigheter. För att leta malm och mineral i liten skala behövs inget tillstånd. Det kan ske med stöd av allemansrätten eller med tillstånd av markägaren. För mer omfattande malmletning krävs undersökningstillstånd hos bergmästaren. Bergmästaren i Norra distriktet finns i Luleå.

Under den kallaste årstiden vilar hammaren och mejseln på hyllan hemma hos Antti och Anna Karin. Den tiden kan man ägna åt att studera och njuta av sina fynd. Men så fort det är möjligt att gräva och hacka ger de sig ut igen efter granater, bergskristaller och kanske, kanske en liten diamant.

ANETTE OLOFSSON

Numera kan du besöka Västerbottens Folkblads hem på webben.

.....................................................................................

Här några förslag till andra besök :
Mineral Galleriet , Ulf Hägglunds fotografier till repotaget ovan.
Månadsstenar , (om du vill veta mer om din födelsesten)

Till LW's Geo Site