Snöhästarna
2004
Dessa 2 hästar byggdes av en familj här på vår gård. De var så vackra så jag skrev en saga om dem.
En kall vintermorgon, när solen stod lågt och snön gnistrade i guld, kom det 2 vita hästar till vår gård.
Rödluvan blev så glad att se hästarna. "Vad heter ni och var kommer ni ifrån", frågade Rödluvan.
"Jag heter Snövit", sa den ena hästen. "Jag är den vitaste hästen i Vinterlandet". "Och jag heter Gnistan", sa den andra hästen. "Som du nog ser så har jag en liten gnista på pannan".
"Vi är Kung Bores hästar och vi rider honom vart han vill i Vinterland". "Kung Bore känner jag", sa Rödluvan. Han är gjort av genomskinlig is och han är gnistrande vacker".
Kung Bore                                              Rödluvan, välkladd

Hästarna blev förvånade och svarade: "Men du är ju inte gjort för att umgås med Kung Bore. Du skulle ju frysa ihjäl!" "Ja, det skulle jag", sa Rödluvan, "men jag är välkladd och har tjocka vantar".
Snöhästarna hade det riktigt skönt i vintersolen. Och de berättade för Rödluvan om allt de varit med om, hur de hade sprungit över vita vidder med Kung Bore och på ryggen. De hade mott polarrävar och isbjörnar. Och de bodde i Kung Bores isslott.
Tiden gick så fort och mörkret började falla. Vinterlandet blev blåtonat. "Sådant brukar kallas för Blå timme", sa hästarna.
Det mörknade mer och mer och  Gnistan sa: "Sätt dig på min rygg så skall jag rida dig hem". Och Rödluvan red hem på Gnistans rygg genom det blåa  vinterlandet.
Hästarna satt kvar på gården och Rödluvan vinkade till dem från fönstret. "God natt Snövitt och Gnistan", sa Rödluvan. Sedan gick Rödluvan till sängs. Och hon drömde att hon fick följa med hästarna till de vita vidderna långt upp i norr. Och se isbjörnar och polarrävar och Kung Bores gnistrande slott som var gjort av snö och is.
I den mörka natten fanns det ondska. Någon slog av huvuden på hästarna. Den här sorgliga synen mötte Rödluvan i gryningen när hon vaknade .

När Kung Bore fick reda på att hästarna var förstörda blev han förgrymmad. Hans ansikte mörknade och hans ögon blixtrade.
Sen blev det oväder. Snön yrade omkring, allt blev insnöat och ingen vågade sig ut.
Men stormen gick över och det kom en ny morgon. Hästarna var hela igen. Ingen kunde förstöra Kung Bores hästar. De var förtrollade och kunde bli hela igen.
Och där satt hästarna med näsan i vädret. Det såg ganska roligt ut.
Sedan sa hästarna till Rödluvan: "Nu har vi berättat så mycket för dig. Berätta nu lite om vad du varit med om". Och Rödluvan berättade och hon pratade och pratade.
Sedan sa Snövit. "Mörkret faller snart och vi tänker fara snart. Kung Bore väntar på oss och här kan vi inte stanna när sedan våren kommer. Men innan vi far så får du en liten present av oss".
Och så fick Rödluvan en vit klädnypa med ett rött hjärta på. Hästen, Snövit sa. "Hjärtat symboliserar kärlek som vi alla måsta sprida i vår värld". Sedan tog Snövit Rödluvan hem på sin rygg.
Nu hade det blivit mörkt och hästarna gjorde sig redo att springa iväg. Det ångade från dem. Ångan låg som en dimma omkring hästarna. "Farväl Rödluvan och farväl alla goda grannar", sa hästarna, sedan tätnade dimman och hästarna var försvunna. Men de lovade återkomma nästa vinter.
 
Wilhelmina Schedin.2018-02-27