Det här blev en dag att minnas. Rödluvan fick åka släde dragen av en ren. Och inte vilken ren som helst. Det var renen Studs, en duktig tävlingsren som drog Rödluvan på släden.
Rödluvan var inte helt återställd än efter sin operation. Därför åkte hon buss till jobbet. Hon saknade nu sina vänner som hon annars träffade i skogen när hon promenerade till jobbet. Nu stod hon ensam vid busshållplatsen. Det hade hänt att det även fanns en man som skulle åka buss. Men han sa inte ens "Hej" tillbaka när Rödluvan hejade. Så det var lika bra att Rödluvan idag bara var ensam vid busshållplatsen så hon slapp se surpuppan.
Plötsligt bröts tystnaden av ett "Kra, kra!". Rödluvan tittade upp och såg en kråka sitta på hustaket mitt emot busshållplatsen. "Hallå Rödluvan känner du inte igen mig, du matade mig i höstas", sa kråkan. Sedan sa kråkan: "Du borde få komma ut på något roligt. Varför inte gå ut och äta. Jag har en kompis, han är en ren som äger en liten mysig restaurang. Du kan åka buss dit.
Renen stod utanför restaurangen när Rödluvan kom. Han hälsade henne välkommen. Renen sa: "Mina vänner från Norrbotten skall komma till Umeå. De skall komma till universitetsdammen. Du borde gå dit och träffa dem. Rödluvan lovade att hon skulle göra det.
När Rödluvan stängde ytterdörren till huset där hon jobbade satt ekorren i skogen och mumsade på fågelmaten. "Hej Kurre" Ropade Rödluvan glatt "Hej Luvan" ropade Kurre tillbaka, vart skall du gå?" "Jag skall gå till renarna som finns på universitetsdammen", sa Rödluvan.
Då brast Kurre ut i skratt. "Renar på dammen? Det brukar väl finnas ankor i dammen där i stället". "Ja", sa Rödluvan, "det gör det. Men det är ju vinter och dammen är frusen och nu kan renarna gå på isen".
Rödluvan gick dit. Det stod 2 renar fastbundna vid flaggstången Den ena hetta Jätte därför han för han var stor och stark. Den andra hetta Aslak därför han var en krutgubbe. Men dessa renar skulle inte dra släden. Det skulle i stället renarna Emil och Studs göra.
Det var samen Ola Rokka som hade renarna. Han var en duktig renskötare och och kunde allt om renar. Ola berättade en hel del om renar för Rödluvan och de andra turister. Rödluvan kände sig stolt över att komma på bild tillsammans med Ola.
Här gjorde Ola i ordning renen Studs så att han skulle kunna dra släden.
Sedan blev Studs fastspänt i släden. På bilden syns samerna Ola och Gottfrid.
"Vill du åka med mig Rödluvan", frågade Studs. Rödluvan tvekade och sa: "Jag är nog lite för tjock för att du skall orka dra mig ;-)". Då skrattade Studs och sa: "Jag är en ren med starka ben och jag orkar dra dig". Då satte Rödluvan sig på släden och fick en härlig tur över isen på dammen.
Renen Emil blev så sugen att följa med och fick då gå bakom släden. Det kändes för Rödluvan konstig att nu vara på själva dammen.
Sedan visade Studs hur fort han kunde köra. Studs skuttade och studsade och det såg ut att han svävade ovanför isen. Det var därför han hade fått namnet Studs.
Hej och hå, här kommer jag!	Nej, nej, stopp Studs! Tänker du hoppa på mig!" ropade Rödluvan!
Men Studs hoppade inte på Rödluvan, han bromsade snyggt i tid. Sedan hade han en liten pratstund med Rödluvan. Och Rödluvan berättade om sina vänner ekorren och småfåglarna i skogen och om ankorna och kråkan. Och om att Rödluvan varit sjuk och inte orkade vandra så mycket nu. Studs stod och lyssnade intresserad på allt som Rödluvan hade att berätta.
Sedan berättade Rödluvan för renarna om den svarta labradoren som heter Nilla. Och att hon brukade träffa henne i sagoskogen. Då skrattade Studs och sa: "Rödluvan och vargen i skogen". :=)
Lite längre bort stod renen Jätte och grävde i snön. Han sa att han inte gillade vargar. Men Rödluvan sa: "Dem vargar jag känner är snälla och jagar inte renar, och de äter inte heller upp Rödluvan".
Renar Studs berättade om sina kompisar, renarna i fjällen. Rödluvan sa. "När jag var yngre fjällvandrade jag och träffade ofta på renar. Men då gick jag mycket varsam för att inte skrämma dem. "Det var snällt av dig", sa Studs.
Rödluvan fick då hälsa på samer som skiljde renar och titta på och ta bilder när hon var i fjällen. Det var roligt och intressant.
Sedan sa Studs: "Så synd att jag snart måste fara tillbaka till Norrbotten. Annars hade du kunnat åka med mig fram och tillbaka till jobbet i stället för att åka buss och jag hade kunnat dra hem alla varor du handlar på släden.
Men jag kan visa dig runt lite i Vinterlandet medan jag är kvar här. Och så åkte Rödluvan med Studs genom sagoskogen.
Renen for djupare in i skogen med Rödluvan på släden. Snön gnistrade i solen och hela skogen var förtrollad. Och Kung Bore som var vinterns  härskare viskade. "Passa Er för jag gör allt till snö och is". Studs svarade: "Jag är inte rädd för kylan för jag har tjock päls". Och Rödluvan sa: "Jag är välklädd och har en stor luva och tjocka vantar".
Sedan fortsatte färden på de vita vidderna. Därefter sa Studs: "Nu vänder jag och går tillbaka med dig. För snart skall vi fara tillbaka till Norrbotten
Efter att Studs hade kört släden fick han mat. Det var lavar. Men Studs gillade inte barren som hade fastnat i lavarna. Dessa petade han bort.
Sedan stod Studs och vilade en stund och han såg mycket vacker ut i motljuset av den nedgående solen.
Här poserade renen Emil tillsammans med Rödluvan för kameran. Emil stod och vilade när Studs skulle köra.
Här körde Studs och Emil med en annan person som också hade en röd luva.
Nu var det dags för Ola och hans renar att fara hem igen. Här ledda Ola Studs tillbaka till bilen. Studs följde snällt efter honom.
Här kom Gottfrid med en ren som också skulle till bilen.
Ola berättade för barnen: "När jag säger till renen "varsågod" då hoppar den in i bilen". Barnet tittade mycket intresserade på hur renen hoppade ini bilen.
Det var nu dags för Rödluvan att gå hem också. Rödluvan och Studs sa adjö till Varandra. Studs såg så snäll ut och sa: "Sköt nu om dig och se till att bli frisk. Snart kommer våren och då skall du få njuta av solen och åter vandra i sagoskogen och se på alla blommor".
Rödluvan var mycket glad och hon hade fått färgen tillbaka i ansiktet efter slädturen. Hon berättade för sina grannar om  renarna och sa: "Det här blev en av de lyckligaste dagar ur mitt liv".
Wilhelmina Schedin. 2016-03-12