1999 Nu är det april. Jag får i ett e-post söderifrån läsa att våren är på väg. Men häruppe är våren fortfarande långt borta. Allt är vitt, trädens kvistar är täckta av rimfrost. Vägarna kantas av vallar och berg av snö. Och det börjar snöa igen. Stora lapphandskar dalar ner. Åter gick jag genom den lilla skogen. Jag frös och var gömd i kapuschongen igen. Kände vemod och försökte kväva den där oroliga vårkänslan. Så nuddade någon vid min hand. Jag vände mig om, undrande.... Men det var ju Rocko en Golden Retriever som puttade till min hand med sin nos. Jag har nu mött hunden i skogen nästan varje dag. Jag såg hundens husse "mannen i den gula jackan" längre bort. Jag vinkade åt honom. Det var en kall decembermorgon när jag mötte Rocko för första gången i den där skogen. Han kom bare till mig och ville nosa och hälsa på mig. Normalt har jag ju respekt för stora hundar men jag vet inte vad som hände. Jag älskade den här hunden från första ögonblicket. Rocko har nu blivit så van med mig. Så fort han ser mig rusar han till mig. Jag klappade Rocko och han blev så ivrig så han ville hoppa upp mot mig. Han vet att han inte får hoppa upp på folk men kunde inte låta bli det nu :-) Rockos husse hade nu kommit ikapp oss och sa åt Rocko att inte hoppa. Vi pratade en liten stund. Vissa dagar är Rocko ut med sin matte och även med henne fick jag fin kontakt. Rocko och hans husse fortsatte hemåt. Jag gick stigen ner under viadukten till jobbet. Jag frös inte mer. Kände mig i stället varm i hela kroppen. Mötet med Rocko gav mig en känsla av vår. På den platsen där jag stod med Rocko var det som om snön smälte och vi stod på den gröna mossan och vitsipporna blommade och solen värmde. Den efterlängtade våren fanns där i form av kärleken. Fotnot: Jag hade ingen bild på
Rocko. Wilhelmina Schedin 2016-03-10 |
