Det var söndagsmorgon den 2 februari 2003. En tjock dimma hängde över gården. Allt var målat i vitt, och grått. Det fanns bara en färgklick mitt i allt det gråa och det var en röd luva som var täckt med lite rimfrost.

När Rödluvan gick till balkongen möttes hon av en tät dimma som låg som en slöja över gården. Det såg verkligen dystert ut.

Ingen ville ge sig ut i detta råa väder. Men, tänkte Rödluvan, varför inte gå ut och titta lite mer på dimman. Och så gick hon ut på gården och tog ett antal bilder. Det var färgbilder men alla blev tonade i grått, svart och vitt.

Men vad var det där för snöskulpturer som syntes diffust genom dimman. Det var kropparna av två snögubbar som stod kvar. De såg ju ut som dem två spöken Laban och Labolina som fanns i en barnbok. Men det var väl passande med spöken. För allt brukar ju se spöklikt ut i dimman.

Rödluvan gick lite närmare för at titta på Laban och Labolina som var gjorde av snö. Hon mindes sagorna om dem så väl. Genom dimslöjan syns huset där Rödluvan bor.

Det var verkligen mörkt den söndagsmorgon. Här syns redskapsboden och två stolpar till det nedtagna vindskyddet. Nu mindes Rödluvan blomlådorna som fanns runt redskapsboden. Plötsligt började hon drömma om sommaren och längtade efter färger.

Men allt var fortfarande grått. Gatan låg där tyst och öde. Inga bilar kom. Men folk drar sig ju att köra bil i dimman.

Men vad är det där nu. Finns det verkligen folk som tältar mitt i vintern i dimman? Det är nog Telia eller Gatukontoret som har det där tältet stående. Man får väl hoppas de kan hålla sig varma i vinterkylan när dem jobbar. Rödluvan ville inte vara ute längre. Det var ju så råkallt.

Det var skönt att komma in i värmen. Och hemma fanns det en vas med vackra tulpaner i olika färger. Det var en glädje att se på dem.

Wilhelmina Schedin 2016-03-10