Rödluvan och "Blå timmen"

Januari 2005
När Rödluvan vaknade på trettondagen den 6 januari var allt förtrollat. Det hade kommit snö och ett det var ett vackert blått dager på gården. Sådant kallas "Blå tinne".
Hela gården var förtrollad. Och balkongbelysningen var nästan översnöad.
Rödluvan tog sparken och gick ut. Cykelhuset hade förvandlats till en liten mysig stuga. Det kunde nästan vara en stuga i fjällen.
Och kolonilotterna hade också blivit förtrollade. Här hade i somras vuxit fina blommor. Men nu hade Kung Bore målat gården med snö. Det snöade fortfarande och det lät "Tick, tick, tick" på Rödluvans stora kapuschong.
Rödluvan gick in i skogen med sparken. Det var alldeles tyst. Ingen människa var ute. Här i tystnaden kunde man tänka. Och tankarna kom: Vad det är viktig att vi visar omtanke på varandra, tänkte Rödluvan. Livet är så kort. Ett vänligt ord, bara ett "Hej" till en medmänniska man möter räcker
Dessa två träd är hägg. De får doftande vita blommor på sommaren. Nu var häggen klädde med snö. Och det blev mycket vackert. Och lekstugan i vid dagis här i bakgrunden kunde vara en liten stuga där det bodde en tomte.
Rödluvan mindes att hon då och då mötte en medmänniska på stigen i skogen. Och på ett julkort hon fick av en granne fanns denna dikt som alltid gav tröst på Rödluvans vandringar.

Människornas möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas  i fred
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så

Hjalmar Gullberg
Men det var så tidigt på morgonen och dessutom snöade det. Därför fanns det inga människor ute just nu. Idag kunde Rödluvan bara prata med träden.
Det fortsatte snöa ymnigt och Rödluvan hade fått en del snö på sin stora luva. Vad bra att ha en sådan luva som ger skydd mot snö.
Rödluvan handlade mycket varor men slapp bära tungt. Det var sparken som bar allt åt henne. På bilden syns att det fortfarande snöade.

Vad vacker det var med snö på träden. Och så tyst det var. Snön absorberade alla ljud. Rödluvan skrev en liten dikt medan hon gick i skogen.

Vinterskog

Kylan känns i ansiktet
luften är så klar
Snön knarrar
under mina fötter

Snökristallerna glittrar
Vintern förvandlade skogen
till ett sagoland
Rödluvan passerade daghemmet. Hon mindes att hon här hade träffat en snögubbe. Men det hade varit varit för lite snö för att barnen kunde göra en snögubbe.
Det har var nog tomtarna sagoskog.
På vägen hem kom Rödluvan till den stora gröna draken. Nu fanns det barn som lekte där. Man hörde deras glada skratt.
Rödluvan stannade och tittade på skridskobanan som fanns bakom träden. Men den var översnöad nu så ingen kunde åka skridskor där.
Åter passerade Rödluvan de två snöbeklädda häggar. Åter skrev Rödluvan en liten dikt:

Nysnö

Snön faller sakta
allting blir vitt.
Gårdagens smuts
har täckts över.

Allting är så tyst
allting är så rent.
Skogsharen sover nog
under det vita täcket.
Sedan närmade Rödluvan gården. Gårdagens stormvind hade blåst omkull flera cyklar.
Cyklarna stod där nu som översnöade konstverk.
På eftermiddagen kom solen fram men den orkade inte lysa ner på gården. Men det blev ett vackert ljus över hela gården.
Här en till bild av de vackra träden. Trädkronan hade blivit färgat i rosa.
Sedan föll mörkret. Men belysningen på balkongen spred ett varmt sken som lyste upp i mörkret. Genom björkens snöklädda grenar skymtade julgranen fram. 
Julgranen hade blivit vacker efter snöfallet. Allt var så förtrollat och man kände att man ville skriva en saga om alltihopa.
Wilhelmina Schedin. 2016-03-09