 |
|
| Dessa två söta katter såg jag i ett samhälle som heter Levar. Vi bodde där på Levarhotell och katterna satt mitt emot hotellet vid en ladugård. De tittade nyfikna på mig men vågade inte komma fram för att bli klappade. De var nog ladugårdskatter och inte så vana med att vara nära folk. Juli 2002 | |
 |
 |
| En katt vid Tower i London som låg i solen och gärna lät sig klappas av turisterna. | Lennart leker med en lurvig katt på vår gård. |
 |
 |
| Bondkatter i
Herrljuga får gröt med mjölk. Den tredje katten får vänta på sin tur |
Bäst att stå här kanske det kommer mera mat. |
 |
 |
| En katt som är intresserad av kranens vattenstråle. | Det är min brors katt i Rotterdam i Holland. |
 |
 |
| Ligg! | Sitt! |
 |
 |
| Den här katten bodde i Utrecht, i Holland hos bekanta av min mamma. På bilden var jag på deras arkitektkontor där jag hade ett extra knäck med att städa kontoret. Min mamma tog bilden på mig. Jag var bara 20 år då. Katten hette "Poesi", vilket man kan översätta med Pussi. Han var enorm gosig och satt ofta på min axel. Familjen som jag jobbade för dyrkade katter så de gillade att jag klappade och matade katten. | |
 |
 |
| Ove lockade hit en katt som fanns i sjukhusparken | Lennart med en svart katt som bodde i huset mitt emot oss. |
 |
 |
| April 2003 träffade jag en söt lite grå katt på gården. Den var ute sele med sin matte | Här håller
matte i katten så jag kunde ta en bild. Men katten var just då inte
på humör att vara i famn hos matta ;) |
| En
liten vän på vägen.
Jag har ingen bild på denna katt men den liknade den svartvita katten vid London Tower som jag har nästan överst på den här sidan. Det hände för några år sedan. Jag fick en jobbig förkylning och blev totalt utslagen. Blev även ensam och isolerad. Jag kunde ju inte jobba och folk vågade inte heller hälsa på mig med tanka på smittorisk. Och det konstiga var att ingen heller svarade mig på brev. Som om folk var rädd att bli smittad även när de på avstånd skulle skriva mig. Men sedan blev jag så pass bra att jag kunde gå ut igen. Men jag hade stämbandsinflammation och kunde inte prata alls. Så jag blev ännu mera ensam. Då mötte jag en lite svart katt på Fabriksgatan. Den bara kom från ingenstans och satte kurs mot mig. Jag hukade ner mig och klappade den. Och katten jamade lite strök sig mot mig och ville bli klappat igen. Här behövde jag inte använde rösten. Katten kände att jag tyckte om den och visade tillgivenhet. När vi sedan skildes och gick åt var sitt håll, kände jag mig inte lika ensam mer. Jag hade mött en liten vän på vägen. |
|
| Wilhelmina Schedin 2016-03-09 | |