Den yttersta dagen och veckan därefter

Gryning...

Solen går ned bakom molnen och upp stiger himlen
borta i väster

Tiden har just börjat löpa genom glasets oändlighet
framtiden väntar bakom nästa hörn på att någon skall finna den

Stjärnorna står redan i nedan och rusar ikapp över himlen
fastän ingen ser dem

Någonstans faller ett stilla regn
En vind sveper igenom ett par träd och ruskar lätt dess grenar
samtidigt som tystnaden härskar allenarådande

Sång...

Tystnaden splittras likt glas som faller mot stenig mark
eller det sätt sjöns yta krackeleras
när ett stilla årtag för båten framåt över nattens speglande drottning

Toner...

Längtans röst svävar över vidderna
tränger igenom sprickor
vidgar trånga passager, uppfyller hål

Längtan...

Tomhet, ensamhet, sorg
Allting finns där i aftonrodnadens röst
fastän ingenting sägs och ingenting hörs

Ett kvävande men på samma gång lugnande
evinnerligt kaleidoskop av rörelse och stillhet
av harmoni och kaos, av frihet och tvång
syns på den eviga rörelsens målarduk

Molnen stressar
Grå, stora, små, luddiga
eller bara moln

Vinden har mojnat, trots att den inte blåste
och har slutat skaka korntegens gyllene kärvar

Dans, i dans, drar vägen fram
den väg vi så hasteligt sakta lämnat bakom oss
Och tyst, så tyst, med höga rop
i var grop
guppar vi framåt, så stilla

På vägen mot det gångna
det som varit och det som redan inte ännu har hänt

Barnets kinder fuktade av salta vattenpärlor
framlockade
av forna vänners hån

Torka dina tårar!
Himmelens dun faller så mjuka
och täcker ymnigt land

Tiden flyter vidare
Likt en rännil som ständigt söker sig fram mot de ofantliga haven
eller den lava som strömmar ur en vulkan som just haft ett utbrott

Tiden flyter vidare...

Vidare och vidare
snart så vid att alltid täcks
att allting ryms under dess slöja

Grenar avtecknar sig som klor mot himmelens likvita kommatecken
fortsättningen på en dröm du aldrig tror dig ha haft
men som ändå spökar i din hjärna

Ett blad viskar sina hemligheter till dig
ett litet blad utan syskon
ett blad fallet till marken, skrumpnat och brunt
som viskar till dig när du
utan att se var du sätter dina fötter
råkar kliva på det

Vinden vänder
Ruskar grenar en i sänder

Vinden, på flykt från sig själv
tävlande med sig själv
mot sig själv

Hinna
När tiden är evig finns ingen tidsbrist, ingen stress
Skynda!
Ett tunt, nästan osynligt lager av dagg som lagt sig över världen denna morgon
kondenserat från den dimma som legat strax ovanför marken dessförinnan
Små diamantögon, som droppformade ligger i bladens kåpor

Mitt anlete
ekar över skogen
Ljuset från stjärnan där i öster
(eller är det en solkatt?!)
stirrar ned i tjärnen

Driver runt
runt, runt
Cirklar i strömmen
sugs ned
flyter åter upp till ytan

Drunknar nästan i virvelströmmarna

Timglaset snurrar ett varv
kornen rinner
År försvinner
på bara sekunder

Minner
om att ingen vinner
tröstlösa trälar, tröstlösa stunder

Öppna eldar i slutna sår
värkande själar
som ingen når

Du sluter dina ögon och ser dig omkring
sluter dig inne och blickar ut
öppnar dig och tittar in genom evigheten och ut på andra sidan

Du ser inte vad du vet
du vet inte vad du hör
du hör inte vad du ser

Och någonstans där i okunskapen finns svaret på dina tankar och känslor

Och medan du ser dig själv
flyter känslorna bort
till intighet
till evighet
till allsmäktighet

Tiden flyter vidare...

Åren flyr
och blir till kortslutna visioner
Mentala aversioner
utan proportioner

Förkolnade
stelnade
tankar
fryser till klippor
och allt är grus

Sanden, sakta nednött från sten
sipprar genom glaset, återigen...

... Och var så ändå bara början på slutet av evigheten såsom vi tror oss känna den