Poetry
Miscellaneous
Poetry
|
[
A | B | C |
D | E | F |
G | H | I |
J | K | L |
M | N | O |
P | Q | R |
S | T | U |
V | W | X |
Y | Z |
Å | Ä | Ö |
Övriga titlar ]
Grön låg lunden
fagert grann
förtrollad stunden
var en lång minut
Vi fick varann
så blev jag bunden
mitt hjärta brann
i eld förutan slut
Natten mörk som slutet
inget skiner i skyn
Mörkret lägrar över ängen
från husen till skogens bryn
Mörkret gör allt isolerat
skilt från världen utanför
Vissnar gör blomsterängen
samtidigt som bygden dör
Ovisshet
tveksamhet, längtan
Orolighet
nedstämdhet, trängtan
Förtvivlan
ängslan och frågor
Hjälplöshet
ensamhet, plågor
Svar
tårar och smärta
Förkrossan
och brustet hjärta
Smutsad av människan, drabbad så hårt
den sitter i mörkret allena
utan hopp om att leva, utan hopp om att bland moln få sväva
ty av tjock, klibbig olja dess vingar hålls ihop som av klister
Dess död står för dörren, och felet är vårt
Detta borde få oss att fundera, att av oss själva kräva
att tänka, att minska våra problem, och söka mildra alla våra brister
Var gång vi ej bryr oss förstör vi alltmer
av vår omvärld, den en gång så rena
Och såsom världen en gång var, borde den fått förbli
dock så kan vi den aldrig helt återställa
men så gott vi kan, reparera den måste vi
och sedan ömt för all tid vårda jorden, vår livets källa
Den gröna tandborsten Klas
han slöar och är en slas
borstar dåligt, gör ej rent
ser ej virus förr'n försent
Karies flödar in i munnen
men Klas, det drägget, är försvunnen
vilar sött uti ett hörn
gått i ide som en björn
Men så en dag, blir Klas för gammal
nå'n vill honom slänga bort
han har blivit allt för skröplig
de vill ha en annan sort
Klas nu gråter, tårar strömmar
borta är nu alla drömmar
drömmen om en tandborstmugg så fin och röd
försvinner nu, snart är Klas död
Brinner på ett värmeverk
Klasses sista ord blir blärk ...
Storm, piskande höga vågor
slickande stranden likt brännande lågor
En iskall mängd vatten krossande allt
Sedan från havet framöver land
kommer bister kyla in långsamt flytande
Bitande likt tidens tand
hela livet känns så isande kallt
knappt man orkar fly odjurets rytande
De vågor som river i strandens sand
vräker nådelöst fartyg över ända
Och de stackare som befann sig ombord
nu till det stora intet blivit sända
Nu jag ber med föga hopp
- I vindar, hören mina ord
om ni vill löpa hastighetslopp
gör det någon annanstans än på denna jord!
Å, jag känner mig som om jag var en larv
jag är fångad utav dig, o du min sköna sparv
Nästa gång jag dig möter, är jag redo med traktor och harv
och då skall plöja dig vilt, varv på varv på varv
Misslyckas jag med att så, så måste det vara rent slarv...
Nattens stjärnor tindrar och vill ej fly
månen lyser så klart och varmt
Norrsken gnistrar på stjärnklar sky
lyser upp vägen för hjärtat armt
En flöjt hörs i natten och en vallpojkes sång
Tonerna svävar som förr mången gång
toner som når den mest ensamma själ
läkande, helande, görande väl
Fastän nattens kyla är kall, och tär
på den som krossade drömmar bär
ty ensam är den älskande som ej givits något svar
på den kärlek som han givit har
Hav dock förtröstan, du ensamma hjärta
tiden kan läka både sår och smärta
Sent en natt, tankar vandra omkring
irrande kring utan mål
bryr sig ej om saker, föremål, ting
men i min själ finns ändå ett hål
Tänker på människan och på alla djur
vår tid på jorden är så kort
Tänker på växter, på vår natur
som mer och mer skövlas bort
Vi måste alla skärpa oss nu
ta varandra i hand
svarta som vita, både jag och du
och knyta samman våra band
Om vi hjälps åt, kan slakten stoppas
slakten av vår moder jord
Inget är visst, men man kan ändå hoppas
att ej vår chans är förgjord
Du och jag
nu idag
vi två står tillsammans här just nu
och nu är det är bara jag och du
vi vandrar sakta hand i hand
ensamma här på en milslång strand
Sen lägger vi oss sakta ned
du drar i mig, jag följer med
Vi ligger där, så tätt, så tätt
till sist har vi två blivit ett
Vi märker ej när det blir kallt
Vi två, vi är tillsammans allt
Dumhet lägrar sig över oss
samtidigt mätar'n tjuter gällt
men farligt, det är det ej, förstås
det är ju bara vi som har gnällt...
Men när döda är våra jordar
djur ej längre ätas kan
ja, det är ej förrän då man ordar
först då reagerar man...
Små barn som drabbas av cancer
och alla våra växter dör
när rubbas görs vår naturs balanser
och kontaminerad marken är utanför
Först då man reagerar
först då de klart förstår
det vi jämt sagt, vi som nu protesterar
var vecka, var dag, vart år
ty trots att andra före
har drabbats av denna misär
är detta ej värt ett ruttet öre
inte förrän vi själva får besvär
Daggen den glittrar i gräset så grönt
solen den skiner på himlen den blå
en lugn, stilla bris som svalkar så skönt
och lärkan den sjunger i högan sky
Nattetid stjärnorna lyser så klart
och månen, i nedan, den likaså
allt blir var dag alltmer underbart
ty våren är här och vill ej fly
PepparkaksNisse och hans gröna bror,
var ute och gick i ett par skor,
när plötsligt Evert fotpall kom och dem båda åt.
Nisse blev smulor, hans bror likaså,
båda fick ont; och det kan man ju förstå,
men ändå så sade ej Evert förlåt.
Så Nisse och bror hans, hämnd ville ha,
och plötsligt de kläckte en idé som var bra,
så de båda smög sig försiktigt på tå,
ut ur Everts mage till dennes lunga;
någonting som gick bra, trots att Evert börjat sjunga.
Sen satte de ett finger i sina strupar båda två.
Båda två spydde och Evert han dog,
föll så ihop och huvudet slog
mot ett bordsben, så att det sprack;
föll i tusen bitar med ett ljudligt krack .
Nisse och brodern nu lyckliga var,
levde glada och nöjda tills de båda fick TWAR...
Ute i den mörka natten,
(en natt mörk som bara katten)
vandrade Johan-Egil kylskåpsmagnet sin tysta ban,
(ja, den var faktiskt tyst som bara fan.)
Johan-Egil föll dock plötsligt ned,
och hans glasögon hamnade så på sned.
Tårar i hans öga, sorg i hans röst,
men ingen kunde ge honom någon tröst.
Sorgen sprängde i hans hjärta,
ty ett sår på hans knä fyllde hans sinnen med smärta,
blod ur såret sakta rinner, raseriet inom Johan-Egil brinner,
snart hans hat blivit för stort,
vuxit alltför snabbt och fort,
Johan-Egil står ej längre ut,
ger så upp ett ensamt tjut...
- Mamma!
Livet är så litet
ändå otroligt stort
Vårt förflutna det är slitet
och tiden går för fort
En människa på jorden
en ynkligt liten fläck
En siffra i bland orden
i statistikens streck
Försök ändå att finna
nyckeln till dig själv
För tänk vad du har att vinna;
en damm till livets älv
Du männ'ska, våga leva
segla ut i stilla bris
utan att seglen reva
förrän du nått ditt paradis
Nere på knäna, skriker och bönar,
piskan viner, av smärtan de stönar
Ännu ett rapp, ur ryggen blod strömmar,
blod som tillfredsställer deras faders drömmar...
Han tvingar barnen till nå't de inte vill,
för dem det känns som om tiden stod still
- Men pappa, vi vill inte gå till skolan...
Itch, glyyp egon mipple två!
Oj, nép gorli, gorli Månen!
Et, torv blister ot pangan i ork?
Na, briwle at nippeglöppe!
Norv!
Vit som snö eller gul som solen,
varm som Sahara eller kall som polen,
rund som en boll eller för liten för att synas,
du ändå oss lockar tills dagen börjar grynas
O, måne...
Växthuset jorden det frodas,
dess värme stiger konstant,
men vi människor inte alls bryr oss
oh nej, det kunde ju kosta en slant...
Jordar förbränns utav solen,
eller av vatten spolas de bort,
vinden blåser iväg dem;
likt en onaturlig abort
Oljan allt havsliv förintar,
konstgödsel-alger ger hjälpande hand,
fiskar sköljs döda i drivor
upp på var enslig strand
Regnskogar skövlas, förintas;
jordens lungor sakta dör ut,
människan minsann sig skyndar,
att få sina liv att ta slut...
Ett stilla höstregn faller,
ett regn av bomber och napalm
Ett brinnande inferno,
ett helvete på jorden
Stympade kroppar på gatan,
blodiga kadaver efter de som lemlästats av bomberna
Gråtande barn, förtvivlat sökande efter sina föräldrar
i de sönderbombade husens ruiner
Blodsbestänkt glassplitter på marken och
lukt av bränt kött i luften
Ett stilla höstregn faller,
ett regn av tårar från framtidens barn, de offer som
som gårdagens tankar och ideal har utkrävt
Vi männ'skor, vi är alltför små
och allt händer för fort
Kan du själv ditt liv förstå,
eller är det alltför stort?
Undrar du, vad händer mig,
om tjugotalet år?
Törs människan det fråga sig,
eller är frågan dem för svår?
Solen som renaste guld den skiner,
medan åkergräset är grönt som klorofyll
Över vidsträckta ängar vinden viner,
insjöns vatten svalkar skönt, hela byn är en idyll
Kossor av åkrarnas klöver betar,
myggsvärmar surrar omkring, fritt och vilt,
men, det ej mig längre retar,
för jag har mig från ting, själsliga, skilt
Givit mig av från den värld vi lever i här,
ut i kosmos amorfa, svindlande sfär
Såsom aftonrodnad,
lysande klart;
orange mot grönt, sköna blad
Som lysterfullt guld,
ibland myrens gräs,
o hjortron, du gör min själ glad
I sensommarnatten,
i norrländsk skog,
med solen på väg att gå ner
Månen är ny och
kvällen är tyst;
blott en mygga hörs, inget mer
Vit, med svarta fläckar, med ett rikt grenverk,
du Norrlands skapelses krona,
med blad så gröna, skrudad i vårens särk,
ser vi dig i skogarna sig trona
Ståtlig och rak eller vacker och knotig,
du uppfyller helt våra sinnen,
vit som snö eller av koleldning sotig,
återkallar du ändå våra minnen
Mygg, mygg, förbannade mygg,
så höres mången röst säga
Stygg, stygg, det kallas vår mygg,
och med giftspruta runtom sig man meja
Ej trygg, ej trygg, är vår mygg,
kan ej heller nå't skydd sig leja
Men trots all kritik,
vår mygg får utstå,
så får den mången
applåd ändå
Mången handklappning,
när den flyger förbi
Vi människor
är bra konstiga vi...
Vinden rufsar milt ditt hår
där ljuv du står, min orkidé
Allt omkring det bleknar bort
min syn blir kort, kan blott dig se
Tidens verkan blir banal
du är fatal; du blir min död
Men det till trots jag ej mig bryr
är glädjeyr, och full av glöd
Hjärtats sång den ljuder klart
helt underbart, har vi, vi två
Man skall ej sig om framtid bry
låt dagen gry, och avgör då
Låt inte morgondagen bli
den fil'sofi, som styr ditt val
Lyd istället ditt förnuft
och giv ej luft åt dina kval
Till hjärtats krav de lyssnar jag
dem övertag, jag ofta ger
Ty frid i sinne, frid i själ
fås ofta väl, ifall så sker
Lev livet som det kommer för
allt det du gör, det bliver du
Låt inte vanmakt fylla dig
så lyss till mig, lev livet nu!
Oordnat som kaos,
skinande som månsken
så snabbt att allt övrigt verkar ha stannat
I den kalla natten,
på nattskyn så klar,
och så vackert som ingenting annat
Som en nattens furste,
syns dock ej på dan,
på himlen med färgfyllt skimmer
Sällan du kommer,
ingen vet när,
du nästa gång avger ditt glimmer
Norrskenet framför våra ögon flammar,
i våra hjärtan du finns där för all tid
I våra ådror, strömmar evig kärlek,
till din natur, som giver själen frid
Dina skogar, dina älvar, dina sjöar,
i våra hjärtan finns alltid plats för dem
Du är vår dröm, vår verklighet och frihet,
du stolta Norrland, vår moder och vårt hem
Och vårt Norrland skall knoppas, sedan blomstra,
ty dess starka krafter ej alls förhindras kan
Med raka ryggar, skall vi kämpa för vårt Norrland,
ung och gammal, varje kvinna, varje man
Vårmorgon, solen stiger,
över en sjö ännu ej fri från is
Ljuset från solen, träffar vattnets yta,
och bryts tusentals gånger itu,
reflekteras, träffande mitt öga
En storspov svävar förbi majestätiskt,
som om den inte alls berördes av världen
Och kanske den inte gör det
Varför söka meningen med livet?
När den så uppenbart finns här ibland oss
Varför leta svaren i universum?
När de finns i vårt innersta, i våra hjärtan
Varför söka efter ett paradis?
När vi redan bor i ett...
Vild skoterfärd över vidderna,
nog är det härligt att vara från Norrland
Över snötäckta sjöar, i sjutusans fart
Visst är det härligt, vara vild ibland
Forsfärd i en älv, fort det går, men ro man får
Inga bilar, ingen trafik, ingen trängsel och inga besvär
Ismete på en ava, istället för discomusik
Lugnt och tryggt, ingenting omkring, lurande, tryckande
Fridfull harmoni, inget hat, blott frid
Det är härligt att leva, här och nu
Varför trängas i ett råtthål,
likt sillar i en tunna,
där saker en gång borta
för alltid är försvunna
Varför leva mitt i smoggen,
där man inte kan sig unna,
att vila blott en stund;
sätta sig och blunda
Varför flyttar folk till städer,
inga vinster blir väl vunna,
för i staden råder kaos;
dina drömmar är uppbrunna
Ja, jag kan ej alls dig svara;
ty jag allt för lite vet,
men en orsak det kan vara
människans dumhet
Vita som det nyfödda barnets samvete,
skinande, glimrande av vinterns första snö,
fjällens toppar behåller sen sin lyster,
till den dag då vårsolens strålar bringar oss tö
De glittrande diamanter som om vintern klär fjällen,
smälter då långsamt ned till kristallklart vatten,
som utför fjället stilla, sakta porlar och rinner,
vackert likt stjärnljus i himmelen på natten
Så sist och till slut våren kommit har,
sippor slår ut ibland gräsets strån så gröna
Milt från skyn, gul och behagligt varm,
skiner solen, den ljuva och innerligt sköna
Norrland, Norrland, o du allt,
du stöd i bistra tider,
du skulle oss föda ifall vi svalt,
du hjälper oss när vi lider
När ledsna vi oss känner,
när hat fyller upp våra bröst,
när plågan svårt i oss bränner,
så finns du där som tröst
Livrädd och blyg,
för att du skall bli sur,
kommer i smyg,
och ligger på lur,
likt en tiger av tyg,
nyss släppt ur sin bur
Folkrädd och skygg,
men han kommer ändå
Ej säker, ej trygg,
varför kommer han då,
en kall kår på hans rygg,
kan någon förstå?
Kanske brinnande längtan,
önskan att dig få,
en explosiv trängtan,
som inget kan rå på
Min själ den ger mig ingen ro,
I long for you, what shall I do?
Jag hoppas så att du blir min,
that I succeed, your love to win
Mitt hjärta ropar ditt namn nu,
Oh love, I promise, it is true!
Du ser på mig för en kort sekund
mitt hjärta det slutar att slå
jag är i himmelen denna stund
tills du reser dig upp för att gå
Du lämnar mig nu, kvar ensam jag är
men bilden av dig finns kvar inom mig
jag kommer alltid att hålla dig kär
jag kommer för evigt att älska dig
Vomera, vomera
ännu lite mera
bjud in alla grannar
så att vi blir flera
Hjärnsubstans ur hans öra det flödar,
när jag glatt min närmsta granne dödar,
hans blod det täcker golv och vägg,
hela rummet blir fyllt med klägg
Min mage ut och in sig vänder,
rester av mat pressar sig mot mina tänder
Spyor ur min strupe nu rinner,
tills jag helt i slem försvinner
Jag faller ihop, utan att mer kunna spy,
drunknar som en råtta, utan möjlighet att fly
Uppkastning, en fläck på vårt golv,
Äh, fan, vem bryr sig, klockan är tolv,
snart vi vilt med T-sprit skålar,
våra parningsrop högt vi vrålar
Mörda, slakta, lemlästa, strypa,
eller drogad över golvet krypa,
slicka upp vad man just spytt,
det som just från magen flytt
Hoppa upp på polar'ns mage,
tills den gör uppror och färgar hans krage
grön-gult slemmig av magsaft och spya,
likt fläcken på soffan i värdens lya
Så, vid tre, tar festen slut,
när brutalt oss värden kastar ut,
vi då beger oss till en pensionärslänga,
rusar in, ger tanterna en känga,
skyndar sen bort innan snuten hunnit fram,
sniffar sen upp lite pulver, nått ynka gram
Höga som fan, av vårt kokain,
fejsen domineras av glada flin,
ger vi oss i strid med ett annat gäng...
Om vi sen överlever far vi hem och går i säng
Huv'et tungt som bly,
o nej, nu måste jag spy,
jag mår som om jag hade pest
spyr för tredje gången idag.
Vi måtte ha haft en fest
av sällan skådat slag...
Sparka, leka Chuck Norris,
kom igen, du är väl ingen torris?
Golva fanskapet, slå'n i skallen
och sedan knäa'n hårt i ballen
Slakta honom, massakrera och stycka
och se'n pungen hans bort rycka...
Långt från städjouren,
långt ifrån vår normala värld,
ute i storskogen bor en,
person, både klok och lärd.
Vackra spyhögar han skapar,
han designar lila-grönt slem.
Om ni nu alla blott gapar
och sedan räknar till fem,
så skall ni av herr Vomera
en riktig överraskning få,
och ifall ni se'n vill ha mera,
går detta så bra så...
Jag är en anarkist
jag älskar Antikrist
Inför mitt svarta kors jag ber
bränner bibeln upp och ler
Dricker blod ifrån min far
han ju trots allt en kristen var...
Rått kött ifrån min dumma bror
gör min lycka särskilt stor
Maggot, mask och ruttna djur
släpper ut vilddjuret i mig från sin bur
Löper amok med ett hagelgevär
dödar de som är till besvär
Offrar till sist mitt eget liv
med min harakiri-kniv
Bort ruttnar världen, människor som djur
vi med andra plågas; passiva kreatur
De flesta vill vår värld justera
stoppa de som vill bombardera
hindra länder att invadera
bara för att land få mera
Några vill oss lobotomer,
andra försöker oss indoktrinera
Alla tror att de kan idealisera
tror att de problemen kan hantera
Några vill vår värld liberalisera
andra vill den socialisera
Alla försöker att influera
världen så att de får dominera
Många vill sina fiender terminera
slå ihjäl grymt, mörda, massakrera
Borde ej allt detta få oss att protestera?
Att få alla människor att börja fundera
för om vi vill våra drömmar realisera
så måste vi gemensamt allihopa agera
Så res er nu, och börja er alliera
och låt inte motgångar er deprimera!
Du lämnade mig plötsligt, utan ett spår
jag fanns kvar där, med en själ fylld av sår
Du övergav mig, for iväg och försvann
jag var ensam med ett hjärta som brann
Vi borde diskutera, ännu mera
tänka, fundera, filosofera
mot dumhet reagera, kritisera
vid tillfällen flera, protestera
Och sedan tillsammans aktivt AGERA!
Ge aldrig upp det du kämpar för
sluta aldrig med det du gör
Att alltid kämpa för det som är rätt
ibland kanske ej är så lätt
men ge inte upp utan slåss för din sak
ty människans kamp är världens tak
Var med mig, håll om mig ett slag
låt mig få glömma allt annat ett tag
drömma mig bort, blott tänka på dig
och höra dig säga: - Jag älskar dig...
Hey, you do?
Is it true?
Or do I dream once more?
Dreaming on, just like before?
Hey, wanna be mine?
Gosh, would make me feel divine
Please, say it's true
Tell me that you do...
Kan inte torka alla tårar i ditt öga
men jag kan gråta med dig en liten stund
Kan inte överta alla dina plågor
men jag kan våndas jag ock för en kort sekund
You came into my life, took me by storm,
made me feel like in heaven,
brought me up among the clouds,
up to the seventh heaven
You gave to me all of your love,
and really caught my heart
But so you left, as fast you came,
my soul it fell apart
I learned the rules of love by this,
I should not have let you go
Now it is to late to cry,
but still I miss you so...
Månen är full, alkoholiserad
solen den lyser, elektrifierad
vattnet det strömmar med hundra ampere
förbi seglar moln, dit vågorna bär
Månen är full
den har druckit för mycket
men den som vill ha allt
tappar ofta hela stycket
och snart besannas vad jag just har sagt
då månförmörkelsen visar sin makt...
Kan inte livet leva själv
och låt mig vara ifred?
Kan ej mina drömmar, drömma sig bort
utan att jag behöver vara med?
Vi satt tillsammans, du och jag
ljuvt omfamnande varandra
och fastän du kanske ej gjorde så
lät jag mina tankar vandra
Lät mig uppfyllas av din närhet
drömde mig bort från allt annat
önskande så att du känner för mig
att det jag drömmer skall bli besannat
Att dina känslor för mig skulle vara
precis som de jag har för dig
och nu när du vet hur jag känner
snälla, säg inte nej!
No need to scream
it's only a dream
lay down your head and close your eyes
No need for fear
nothing evil is here
sleep well, for tomorrow a new sun will rise
Generalernas tröskverk drar fram utan nåd
lämnar sig efter död, ond och bråd
Barnen de gråter, rännilar vatten så salt
ensamma i natten i månskenet kallt
Döden kastar långt sin skugga så blek
över offren från männ'skans fatalaste lek
Livet strömmar pulserande genom mina ådror
Ett svagt glimmer av metall i natten
och livet strömmar bort,
för att ersättas av ett evigt mörker
Svart, vit, röd eller gul,
alla har vi samma värde,
spelar ingen roll om du är skön eller ful,
det önskar jag alla sig lärde
Your scent fill up my senses,
your nearness makes me high,
your touch feels just like magic,
you make me wanna fly...
A beauty like a mermaid,
with moonshine in your hair,
any wicked places,
I'd cope if you were there...
Ingenting jag längre känner,
synen den bleknar och inget jag ser
Berövade är min själ och mina tankar,
medvetandet har somnat och vaknar ej mer
Liemannen närmar sig sakta,
för att utföra sitt rituella dåd
Dödens ansikte grinar emot mig,
blekt men med barmhärtighet och nåd
Våren är funnen,
men du är försvunnen,
kommer du ej åter
dränker jag mig i brunnen
Takdropp, plipp, plopp,
från mitt tak droppar det sakta igen,
snöslask, plisk, plask,
våren har kommit och värmen med den
Snön blir slaskig och klibbigt blöt,
jorden blir till en kladdig, smågeggig gröt,
luften doftar av förruttnat hö,
och den ljuva vintern skall åter dö...
Bananen Jacques var ute och gick,
när han syn på Svea fick
- Oj, vill inte du bli me',
i min klubb så att vi blir tio plus tre?
- Jo, sade Ingvar, då Sveas man,
(ty han trodde att han bestämde detta, han)
- Det är klart att vi vill oss anpassa,
till Västeuropas gråa massa
- Asfaltera Skåne, lägg Norrland ner, sa bananen då,
men Ingvar ville över detta tänka en sekund eller två
Men så kom Kalle, tog Ingvars plats,
på Rosenbad, politruckernas palats.
- Visst, lägger vi ned Norrland, sade han,
för att visa att han var en riktig man
Och så kan det gå, om ej folk protesterar,
och om Sverige alltför mycket efter Bryssel marscherar...
Långsamt, vid solens nedgång vid himlens kant,
smeker jag din varma hud,
jag frågar mig själv, kan vara sant?
Du får mig att känna mig precis som en gud
Låt oss älska i natt, vilt, passionerat,
blott måsarna på oss ser, helt ointresserat
Långsamt, försiktigt lägger jag ned dig på den solvarma klipphällen
ensamma vi två med hela havet framför ögonen, i den ljumma julikvällen
Måsar seglar förbi ovanför oss och skrattar när de ser oss två,
menande inget ont, men jag skulle ej ha brytt mig även om det var så
Jag ser dig framför mig, dina djupblå ögon, ditt hår som gyllene strängar,
jag känner att jag skulle kunna vandra med dig för alltid, för evigt, på livets ängar
Pulsen bränner het i mig, och jag känner av var åder och varenda ven,
när våra långa skuggor som den nedgående solen kastar förenas och blir en
Tomrum och mörker, ett svart hål i tiden,
av nattens herre är skyn beriden
Tomheten fylls av virvlar med mäktig energi,
kraften i mitt inre släpps slutligen fri
Fantisera, fundera, innan du nå't säger,
ofta tungan slinter, tokigt talar
när den skall något viktigt säga
Tänk igenom, tusentals gånger,
så att det blir det du verkligen vill,
ty ord bör man helst med guldvåg väga
Ensam, övergiven,
på bädden för död,
ligger det någon,
i behov av vårt stöd
Någon gammal,
utan någon som bryr,
sig om
hur deras liv sakta flyr
Hur bortgången
närmar sig mer och mer;
låt dem dö,
med stolthet så att de när det sker,
ej illa plågas,
men av självkänsla ler
Livet det är så amorft,
vi snart alla skall förvandlas till stoft,
bli till jord, förmultnas,
så pass på att njuta av rosornas doft
Mina tankar till dig sig söker var dag
och berör rytmen på mitt hjärtas slag
Minnet av dig det håller sig kvar
och bilden av dig evigt etsat fast sig har
Ligger ensam i min säng,
skymning har fallit, solen har gått ned,
och mina tankar är någon annanstans
Förvridet är mitt hjärta,
mina tankar är ur led,
och mina känslor är helt ur balans
Och så har det varit,
se'n jag mötte dig,
du kom in i mitt liv
och förändrade mig
Du rubbade min tillvaro och fick den att ändra nyans.
Full av vodka, full av öl,
ger jag upp ett parningsbröl
På golvet finns en gröngul pöl,
dock ej orsakad av slask och söl
Som skimrande silver, som månen i skyn
som norrskenets färger om natten
som blomman den sköna i skogens bryn
som solens reflexer i vatten
du glittrar, du lyser, du skiner så klart
din ogripbara skönhet förblindar
ditt leende mjukt, är helt underbart
som stjärnan på himlen som tindrar
Min tanke erinrar sig ditt ljuva skratt
så vackert och klockrent det klingar
jag jämt på dig tänker, var dag och natt
blotta minnet av dig ger mig vingar
Världen gungar, träden svajar
huv'et snurrar, husen vajar
regnbågen lyser i molnen i skyn
marken är täckt utav mannagryn
Jag är helt uti extas
kroppen den känns fylld av gas
Ser världen genom förstoringsglas
sanningsillusionen har gått i kras
Lila dimma, blå segelbåtar
blandat med vilda technolåtar
blinkande äpplen och coola ljus
lever helt i ett syrahus
styrs utav små grå kabeltåtar
som håller koll på mitt ecstasy-rus...
Runt jag snurrar, huv'et surrar,
marken följer med
Tittar uppåt, hör en ny låt,
världen är ur led
Sinnen rubbas, tankar skrubbas,
gnids hårt upp och ned
Mot tidens kvarnhjul, jag har stenkul,
att flyga blir min sed
Blåsan är full, rymmer ej mera,
om den får mer, kommer den explodera
Så det är nog dags att den grundligen tömma,
detta är något man inte får glömma
Att ingen toalett finnes här,
kan kanske vara ett litet besvär
men värdens diskho den duger nog bra,
om jag bara hittar av var jag ska...
Annars blir det som med spyan på golvet,
som kom dit nå'n gång vid tolv-ett,
för att jag råkade blomkrukan missa,
tack och adjö, nu skall jag pissa...
Små gröna ärtor, och lite gröt,
och en massa mjölk som gör maten blöt
En bit kassler, en halv potatis,
ät upp dem direkt, så får du din midda' gratis
LSD, Crack och Heroin,
Ecstasy och Kokain,
renar min syn och förstärker min hjärna,
får mig att bli en riktig stjärna
I mina vener strömmar härligt knark,
ligger på en soffa i en park,
i vänster arm sitter det en spruta
Drömmer om ett paradis,
flyr ifrån var feg polis,
drömmen verkar aldrig sluta
Jag svingar min yxa och uppger mitt vrål,
blodet sprutar och striter, i hans bröstkorg finns ett hål
Krossar hans huvud, lämnar sedan honom kvar,
låter hans hjärnsubstans flöda, medan jag går till närmsta bar
Dagen efter har likmaskarna kommit,
krälar ur hans skalle ut,
likt ett ofantligt lämmeltåg,
ett expresståg som aldrig tar slut
Runt pentagrammet samlas vi alla,
alla hören vår herre kalla
Bilda cirkel, sätt er i ring,
så ja, så ja, runt elden kring
Fatta så varandras händer,
sakta, långsamt, en i sänder,
sluten edra ögon, nu tonar ni bort,
er tid på jorden är ändå så kort
Lila duvor i rosa marmelad
simmar omkring i mitt fågelbad
En lång, oändligt vindlande trapp
leder upp till en himmel fylld utav papp
Gröna moln i mitt vardagsrum,
och en soffa som säger brummelibrum
Åh, måtte du mig djupt i ditt hjärta hålla av,
för annars brister min tillvaro och mitt liv det går i kvav
Åh, måtte du förstå den smärta som på mig tär,
och hjälpa mig att bryta sönder denna plågans barriär
Hjälpa mig upp ur denna vemodets dy,
stödja mig, tills åter mitt hopp har börjat gry
Vågornas slag mot klippan nedanför
är i perfekt harmoni med allt annat jag hör
och natten är tyst och ingenting stör
Stjärnorna klara, tindrar och ler
för var minut, jag ser allt fler
Allting det är som det ska
och alla verkar ha det bra
...Alla utom ja'
...Splatsch!...
Jag sitter ensam här i natt, här på min balkong
från grannens hus hörs det skratt, stoj, prat och sång
Men här hos mig, uti min själ, finns bara sorg och kval
att allt sig ordnar och blir väl; den meningen känns hal
Jag tror ej längre på nå'n bot, för sorgen som mig tär
ty saknaden har slagit rot, och mogen frukt den bär
Till hjärtat känslorna stryper,
på knäna plågad jag kryper
Känslomässigt helt död,
hankar mig fram utan stöd
Livet knakar i sina fogar,
men långsamt fram jag mig knogar
Men jag skall hålla ut,
skall nå dig till slut,
kämpa mig igenom min nöd!
Lider, kämpar mot livet
ömklig, med en innerlig önskan
Slåss, men kan inte strida
slagen träffar blott mig själv
Evinnerlig, längtan är evig
skärseld, däri brinner själen
spricker, faller i skärvor
Måste, ha dig hos mig
De få dimensioner som människan ser,
är blott en droppe i ett hav,
det finns så många, hundratals fler
Inse, ni trångsinta, att det ingenting ger,
att under religionen vara en slav,
ni alla som till gudar och frälsare ber
Futuristisk,
är min vision,
djupt holistisk,
är min syn på den kreation,
som kosmos,
så amorft och stort,
har gett oss,
fast inget vi för att förtjäna det gjort
Tag till vara,
på det ni blivit givna,
så ni kan besvara,
livets frågor som i evigheten står skrivna
Se inte delarna,
se till det allt,
som bygger upp våra liv
Se inte tingen,
se ej till dig själv,
och ej till dina tidsfördriv
Se istället tid,
och mental energi,
och den karma som oss sluter in
Känn universum,
känn hela dess vikt,
befria dig från allt fysiskt, och vinn!
Låt sinnena flöda,
med styrka och kraft,
och slut ögonen för att se sant
Lämna din kropp
och sväva iväg,
och i sanning du blir observant
Tankarna flödar
till evig energi,
deriveras från karman,
och sliter sig fri
En aura av kärlek,
omgiver mig,
den leder mig rätt,
på livets stig
Djupt i mitt inre,
men ändå omkring,
jag lämnar min kropp,
glömmer världsliga ting
Låter själen lämna
sin cell för en stund,
för att lätta mitt sinne
och för att vara sund
Mörker lägrar över landet,
trots att dagen råder,
och röda rännilar rinner fram,
ur mången människas åder
Vemod fyller folkets sinnen,
folk vill fly, hålls av fruktan kvar,
har berövats sina själar,
mörk är framtiden de har
Offer för kriget, regeringens slavar,
massakern fortskrider alltjämt
Ensam i en nedbombat hus,
sitter det ett blint barn så skrämt
Med ett ljus i sin hand,
och sin döda mor vid sin sida,
fadern sedan veckor försvunnen,
hur svårt måste ej det barnet lida?
En mild och stilla bris drar fram,
som får de stolta trädens löv och blad att börja tala med varandra
Luften känns fuktig efter det regn,
som kom från de moln som nyss sågs över himmelen vandra
Ett tuggande ljud hörs genom skogen,
ljud från en ung panda, frenetiskt tuggande på bambuskott
Full frid råder, harmoni,
ingenting stör, regnskogen lever för sig det liv det av naturen fått
Låt det så förbli, låt livet vara,
låt allting leva som skall leva, jordens lungor får inte dö ut
Beundra dem gärna och lär av dess frid,
men låt inte begär efter pengar fatalt bringa dem dess slut
Strövande omkring i en burk lingonsylt
kladdig och nedsmetad, men nöjd
Röd av sylten, men ytterligt mätt,
lever jag i frid och fröjd
Dess ljuva, söta men säregna smak,
tillfredsställer min mage
Lingon ihop med smör och palt,
finns alltid rester av på min krage
I
från
himlen
faller det
tårar
I
från
ögonen
likaså
I
skyn
snart det
ljusnar
I
mig
förblir
världen
grå
Vårens första fluga surrar glatt omkring,
surreli surreli surr...
Jag tittar omkring mig men ser ingenting,
snurreli snurreli snurr...
Men så får jag ser den, ovan min dörr
...Strax ser den ej längre ut som förr
- Splaff!
Uppspelt, het
i din axel jag bet,
högt du skrek
mitt i vår lek
Känner din mun,
känner din hetta,
din värme den bränner,
får mig att svettas
Älskling,
du kan aldrig mig mätta...
Högt jag flyger,
som en raket,
känner livet,
känner mig het,
hettan den bränner,
likt en manet
Hör hur du flämtar,
känner hur du stönar,
hör hur du tigger,
och hur du ber och bönar
Men jag måste gå,
lämnar dig kvar,
lova att du alltid
mig i åtanke har
Krusningar på ytan och vågornas ljuva slag
skänker frid för själen och för mitt inre jag
Dess glänsande reflexer likt polerad, ren metall
med stjärnskyn ovanför likt en glittrande kristall
Över dystra granar, bistra tallar,
stiger en måne i denna stund
Vilddjuren flockas på bergets kam,
bevakar ivrigt månens rund
Ger upp sina rop, ett samstämmigt yl,
blod skall flöda i nattens jakt
Jägarna skonar ej, lämnar ej nåd,
ty växt i fullmånen har deras makt
Förvandlingstimmen är inne,
bort tonar mitt mänskliga sinne
Min ragg kommer fram, mina tänder förlängs,
känns som jag vill jaga tills lungorna sprängs
Sätter iväg, i min jakt efter blod,
med vindens snabbhet, med rovdjurets mod
Finner mitt offer; snart ett skärande skri
krossar tystnaden, tills allt är förbi
Kroppsvarmt blod - Åh, jag njuter så,
av den bästa föda en människa kan få
Små, men ack så tunga, älvar av tårar,
i ögats inre kanaler
Minnena av orden, i min själ ekar kring,
krossande mitt hopp likt vandaler
På ytan är det stilla och lugnt,
ingenting släpps ut
Men i mitt inre existerar ett kaos,
ett kaos som helt saknar slut
Inuti mitt inre,
likt en hungrig bäver,
gnagande och tuggande,
sin tribut den kräver
I magen störs mitt lugn,
av fjärilar stora som örnar,
väntar blint på någonting,
ännu en, till samlingen av törnar
Alla smällar som jag gått på,
allt ont jag fått stå ut
Snälla, jag orkar inte mer,
låt mig veta, är det slut?
En vind från öst drar in så varm,
så längtansfylld och öm,
en vind från hjärtats rum, så arm,
skapt av blott en dröm
En dröm så ljuv; från hjärtats djup,
ett ömkligt hjärtas krav,
likt en oansenlig liten slup,
på stormigt, okänt hav
En tanke, ett rop. Och sedan tyst mörker, när man sakta svävar bort, i evigheten.
Echoes, returning my voice,
but without answering the question I left blowing in the wind
Mirroring my mind, but hiding the future, and censoring the present
Cannot see through the delusive pictures,
nor the mist slowly rising up from the ground, from beneath my feet
The present is past, and so is the future, just cannot realise it
- Why is it always foggy in my mind?
Crushed by own expectations
built to delude myself
Based on the futile reason
that I cannot bear to make a mistake
Once again the mirror is broken
my imaginary picture has cracked
but obviously this won't improve me
can nobody hit the brakes?
Och vi vill... Men får inte,
de vägrar; det går inte...
Men om de vill, så måste vi,
likt en hårt styrd tyranni
Vägrar vi, är psykologen snart där,
och undrar om vi, där hemma, har besvär
Om vi senaste tiden varit nedstämda,
eller har andra problem, förutom de nämnda
Oavsett om vi sedan våra problem förnekar,
snart nedvärderande prat om oss genom korridorerna ekar
Många av oss har sitt självförtroende mist,
bara för att vi påpekat en samhällelig brist
Älskling, du har ett hjärta så ömt,
likt betong armerat med rostfritt stål,
och dina minnen av oss tillsammans verkar har flytt
Det enda du inte tycks ha glömt,
är att testa hur mycket mer smärta jag tål,
men snälla, jag vill försöka på nytt
För sedan du for, om dig har jag drömt,
och förutom ett våldsamt avgrundsvrål,
har mitt hjärta blott legat och gnytt...
Vill, men får inte
Får, men vill inte
Inspärrad, i en sken-demokrati
Mentalt begränsad, rent tyranneri
Sedan människan,
och utefter tidens gång,
har det rasat,
en evig strid
Aldrig sen dess har
någon gett upp,
aldrig har det
varit frid
Primära målet,
det är snart uppnått,
att krossa helt,
förstöra miljön
Den bild man sen kan
tänka sig av
människan,
den är inte skön...
Muterad,
3 armar, ett ben,
2 näsor,
och fyrfingerhand
Sitter
där i mörkret på en
oljesvärtad,
heldöd strand
I nervgas-skyddande dräkt,
och filter
mot allt det skit,
som vi skapat
under vår tid,
på jorden,
av slump och med flit
Vitt, vita väggar
vitt golv och vitt tak
vitt, vita personer, inga vassa eggar
hårt knutna ärmar därbak
Mjukt, mjuk korridor
mjukt madrasserad cell
mjukt tyg på min bår
och en mjuk kavle för att tysta mitt gnäll...
För var dag utan dig blir jag mer deprimerad,
snart på allt mitt, jag är depraverad
Mentalt knäckt,
illusionen är spräckt
I'm lost in a mirror,
captured by a maniac's laughter
But as I glance into the prism,
reflections show me what I so deeply feared
For nothing is there, but a warped, twisted
picture of myself
I SCREAM!
...And the night fades away - forever
Varför är jag?
Varför finns jag?
Är min existens berättigad?
Var är jag?
Var finns jag?
Var är jag hemmastadd?
Vad är jag?
Vad blir jag,
när livet mitt tar slut?
Hur går det?
Hur gör de,
när jag slutligen döms ut?
Föddes, till ljuset, i mörkrets tid. Ett mörker, som blir alltmer kompakt
Ljuset har förlorat denna strid; alltjämt växer mörkrets makt
Dör till sist, livets ljus slocknar ut, det finns inget substitut
Ingenting kan i längden det förhindra, inte ens effekten lindra
ej ens om det så görs akut...
För någon gång, tar allt ljus slut!
Känner, de närmar sig,
vill långsamt, dräpa mig
Sprätta, upp mina tarmar,
rycka, av mina armar
Slita, min axel ur led,
sticka, ut ögonen med en sked
Äta, mina fingrar mellan hamburgerbröd...
- Alla önskar sig min död!
Tror ej mer
på vad jag ser,
ej till sinnena litar,
illusionen i bitar
De hade för mig förvridit allt,
men nu skall jag hämnas, tusenfalt!
På planeten Glympetitoj,
bodde det en grön klugav,
han hade det inte särskilt skoj,
så en vacker dag gav han sig av
Ut i rymden, vid och stor,
styrde han sitt skepp,
till den planet där männ'skor bor,
varför? - Ja, kanske var han knäpp...
Slutligen kom han fram till jorden,
trött och utan mat,
klev ut ur skeppet med de orden:
"Jag vill ha glass på stora fat."
För att få sin glass, han gick till en stad,
men folk de flydde när de Glörve såg,
detta gjorde inte honom glad,
han behövde någon som honom med glass försåg
Till slut blev han arg, och löpte amok,
armén kom dit, sköt granater; lass
- Tänk vad livet kan gå på tok,
om man inte får sin dagliga glass...
Jag känner att jag är jagad,
ett villebråd utan hopp,
för monstret förföljer mig ständigt,
det bor inuti min kropp
Vill bränna mig själv, vill döden dö,
och askan efter kroppen för vinden strö
Jagar mig själv genom rum och tid,
utkämpande en evig strid
Argh, behöver en sil,
och en nål som helst är steril,
klarar mig inte mer utan en dos,
men väl hög mår jag som en ros
Känner hårt hur hjärnan spränger,
när jag högt på drogen hänger
Känner mig båd' klar och yr,
när jag mot diamantskyarnas rike styr
Mitt huvud känns fyllt av betong,
och magsäcken verkar alltför trång
Har fått i mig allt för mycket dryck,
måste lätta magens tryck
Sticker raskt in två fingrar i munnen,
och snart plågan från magen är försvunnen,
nu finns den istället i mitt knä...
Urghgh och splaschtchsh..... GLIÄHH!
Som en blind omkring jag irrar
promenerar omkring i ett fyllerus
yr som en höna jag virrar
allting snurrar i detta hus
Stenfull, likt alltid när jag dricker
pissar på golvet, helt utan skam
ytan brister, barriären spricker
Allting strömmar ur min strupe fram
Efter många år av spya,
vem vill bli normal?
Ligger hellre på golvet i min lya,
och känner mig brutal...
Äkta träsprit, o, det är så gott,
den drycken gör mig fin
Men den bästa drink jag någonsin fått,
var vodka plus bensin!
En regel hindrar mig från att öppna sanningens dörr,
men jag bryter den och träder in för att finna en bild i en spegel
av mitt inre som med ett illfundigt leende på sina läppar
sneglar tillbaks på mig när jag ser på den
Lever som ett nummer, på ett papper, bland miljoner och åter miljoner.
Värdelös som individ, blott ett blad i evighetens korridorer av byråkrati.
Men jag får väl vara glad så länge de inte förkortar bort mig...
Rå, kall, men den enda verklighet som är sann
Mörker
Världen är inte, enbart
Men ibland verkar det så
Existerar
utstår
konstaterar
år efter år
Inga protester
mental semester
Härdar ut
tills livet tar slut
Dimensionell flykt,
från den värld vi oss själva byggt
En mental ström,
en ljusets dröm
Kort tanke, tonande bort,
depressivitet, enformighet
Abort av tanke, livet känns torrt
Natt lägrar...
- Jag vägrar!
Stoppas upp till bredden,
både på den ena och andra ledden;
på tvären, höjden och snedden
Inse: - Jag är snart full
för Guds skull!
Defensiv,
kryper ihop bakom minnets barriärer,
kuvad under dess makt,
likt slavar på forntida galärer
Initiativ,
på väg att ruttna; helt glömda
Alla ord jag sagt,
innerst i mitt inre är de gömda
Ser glansen i ditt öga,
ser din sammanbitna min
och dina kinder märkta av tårar
Lider med dig,
känner din plåga,
förstår hur smärtan river och sårar
Binära strömmar, phreakade drömmar,
kompilerade program, forsar fram
En pipeline direkt från Coca-Cola. Över en voicelinje hörs en polare vråla
Hexadecimala tal, i hundratal
Smeker tangenter, matar in koefficienter
Påbörjar hacks och avslutar cracks
Ringer upp en BBS, men loggar av i ren tristess
Kodar på en crunchrutin, i harmoni med min maskin
Kopplar hjärnan till cyberspace,
With a great smile on my face...
- Make hackin' a legal sport!
Sakta duggar regnet,
solen skymtar fram,
allting är lungt och stilla
Går så sakta hemåt,
längs en grusig väg,
hör fåglarna vackert drilla
Drömmer mig bort,
för mig själv jag tänker:
- Inte illa!
Bakom de kulisser som döljer sanning,
skymtar ständigt växande problem,
men snart så spricker fasaden,
och avslöjar ett svullet, ruttnande ödem
Ännu en droppe...
Sakta, men säkert,
töms jag intill sista droppen
på lycka
Tappas på livet, likt en björk
tappas på sav om våren
Själv kan jag inte återställa
den normala nivån
- Snälla, hjälp mig någon!
Hon är het,
full av trånad,
natten varar,
en hel månad
Jag kokar över,
hon är allt jag behöver
Bekämpar dig själv,
driver dig till depression,
mental förstörelse,
intoxikation
Förgiftar dina egna sinnen
lurar dig själv, bedrägeri,
att glömma alla minnen,
bara för att bli fiktivt fri
Gräver din egen hjärnas grav,
vanvett ersätter förnuft
Gör dig din egen viljas slav,
förbytt är din kontroll emot luft
Glömskan den står på din tröskel,
förvridna tankar i ditt inre,
tror på en fiktiv frihet, spegel,
spegel, säg varför vet du mindre?
Medan världen omkring sover sött,
finns blytunga minnen i mitt inre kvar,
ett infekterat sår, fyllt av var
Trött...
Och jag vill vila, men ingen ro jag har...
Spända förväntningar,
oro och ångest, bitterljuvhet,
allting känns så abnormt
i sin gråa konforma abnormitet
Vill få det bortgjort, men
orkar egentligen ej med,
ingenting är enkelt,
allting är förvridet, ur led
En nomenklatur av diktatorer,
som vanligen benämns som våra rektorer,
beslutar om elevernas framtid och liv,
om sysselsättningar, tidsfördriv
Kontrollerar skolan, fritid, lov,
och söker finna sprickor i våra skrov
Skrov skapade genom indoktrinering,
samma skit, oavsett regering
Alla skall styras, ingen gås förbi;
samfällt ropar vi: - Släpp elevens hjärna fri!
Now I know, I know you don't,
you do not care for me
But still, I will remember you,
I will remember thee...
En flod av guld i ett stilla fall,
glänsande, glittrande, gyllene svall,
och en stämma så klar som ren kristall
Två brunnar, så djupa som det vidaste hav...
Förtrollad av din skönhet, under kärleken en slav
Totally desolate,
with the mind infiltrated
Empty inside,
and nowhere to hide
Running in circles, I'm foolin' around,
dizziness grabs me, throws me to the ground...
Can you see, right through me?
Disect my mind, read my emotions?
It feels that way
For whatever I say,
you know, how to twist my words
Treachery in motion
Pale, solely pale...
all ideas are stale
No visions, no ideas,
our evolution's bound to cease
Empty brains,
lots of pain...
The world has gone insane!
Looking at the man on the street with the needle in his arm,
my first reaction is filled with distaste
But as I think it over I realise,
that no one's to be blamed but the entire human race
And so I am, though I cannot accept,
to be blamed for that poor drug-addict,
thus I should not, in any way,
without judging myself, him with hatefilled mind verdict
Dilapidation!
Earth!
Concerned?
Egotism!
Ignoramus!
Tangle!
Once caught by the talon
no escape is to be found
once you've reached the wall
you'll see you cannot go around
Once captured in their web
hearing every sound
soon you realise
that forever you are bound
Glada rop. Högljudda röster som låter omgivningen
veta hur glada de är. Glädjens högtid
...
Och så går en tid. Glädjen bleknar bort, när mörkret
från arbetslivet kastar sin skugga över frihetsglädjen
Var frihet har sitt pris
With your smile still before my eyes,
and the memory of your scent enchanting me,
I slowly tend to realise,
that nothing but you can set me free
Bryr jag mig?
Borde jag bry mig?
Vad rör det mig?
Vad tjänar jag på att bry mig?
Vad vinner jag på det?
Orkar jag bry mig?
Vågar jag?
Kanske...
Kanske inte...
Fryser
Men det är inte kylan som får mig att skaka och huttra
Lider
Men det är inte smärta som får mig att skrika
Det är dom iskalla ord som du sade till mig
...Och det är min själ som lider och mitt hjärta som fryser
Står där ensam i din logé,
med läppstiftet i högsta hugg,
kinderna de täcks med 5 lager rouge
- förändrar det dig ett endaste dugg?
Kan verkligen smink förbättra ditt inre,
till syverne och sist?
Känner du dig mindre,
ifall du ej döljer varje brist?
Lönar sig 7 timmar framför din spegel,
för att visa upp sig någon minut?
- Ihopsmält som en del i en degel,
spelar det ändå ingen roll hur du ser ut
Tomma vidder varän jag ser
Om ock jag hoppas, vandrar vidare,
ökar min rädsla mer och mer
Stapplar omkring i ensamhet,
håller huvudet högt, blott i drömmen,
tappar min ork, det är ingen idé...
Krav, aldrig önskningar
Hot, aldrig bönfallanden
Klagomål, aldrig uppmuntran
Hat, aldrig vänskap
Är det så konstigt att världen ser ut som den gör?
Ännu ett värde till livets ekvation
koefficienter och dividenter
Ibland så enkelt som multiplikation
oftast imaginärt och svårinlärt
Matar in mitt liv, räknar spänt
tittar in genom den dörr som står på glänt...
- Ekvationen saknar reella lösningar. Error?
Väntar, mitt liv igenom,
bara tomma passager utan några ekon
Allt är tyst, inget jag hör,
men ändå störs jag av ett ljud. Varför?
Lever, helt utan plågor,
men ändå får all smärta mig att ställa frågor
En evig väntan, utan ro,
vila, tysthet, vad skall jag tro?!?
Vankar,
av och an,
i tankar,
tar inget för givet
Bankar,
det gör mitt hjärta,
hankar,
mig igenom livet
Fel. Jag har fel
I alla fall säger alla det
Fel...
Men måste man alltid ha rätt?
Att ha fel kanske är lika rätt?
Har inte alla rätt att ha fel?
Fel?
Men kanske mer rätt ändå...
Din blick mig fångar
likt morgonsolens strålar
fångas av daggen
Ensam i livet
finns inget hopp alls för mig
Lämna mig inte!
Jag brinner inombords
Av åtrå och av kärlek, aldrig besvarad
Smärtan inom mig,
är lika tung som befarad
Kan bara inte acceptera,
att du inte ville besvara mina rop
Kvar finns bara mina minnen,
och dem skall jag bevara, allihop
Allt vad livet,
oss har givit,
är en
prövning,
storstilt övning,
test
Varje motstånd,
är en testsond,
för den
rutschkana,
livets bana,
vad härnäst?
Reflektioner,
över situationer,
och hör sen!
Tankar,
av an vankar,
utan minsta ljud och protest
Förlorar,
mina tankar,
mitt hopp, mitt liv
Varför fortsätta,
plåga sig vidare,
igenom?
Skulle någon sakna mig?
Skulle någon märka,
ifall jag försvann?
Skulle någon överhuvudtaget
reflektera över jag inte längre fanns?
Jag vet inte och kommer antagligen
aldrig att få veta
Men frågan kvarstår...
- Varför fortsätta?
Blott ett ögonkast
- Vad mer behövs?
För mig ingenting...
Ett endaste ögonkast räckte för
att jag hjälplöst skulle drunkna i dina
förtrollande ögon
Band av kärlek kan knytas
band som torkar var tår
band som alls ej kan brytas
band som alltid består
Band av kärlek som helar
band som läker vart sår
genom livet de banden vi delar
till det innersta hos oss de når
Ett band vill jag knyta, ett tåligt
knyta med dig om jag får
Utan dig känns livet så håligt
med dig blir hösten till vår
Ja, med dig vill jag knyta de banden
för alltid; vart kommande år
Vill du så ock, räck mig då handen
sammanknutna tillsammans vi går
Ännu en natt, en natt utan sömn,
en natt med dig i mina sinnen
Mycket längre står jag ej ut,
utan att krossas av mina minnen
För drömmarna om dig finns alltid kvar,
liksom alla frågor utan svar
Blott ett kunde få mig att lugnt åter sova;
ifall du mig din eviga kärlek kunde lova
Tungan fastnar,
inte ett ord lämnar min mun,
trots att jag så innerligt vill
Prisa ditt lov,
berätta att när jag ser dig står tiden still
Å, om du kunde förstå,
å om jag kunde berätta,
vad jag känner för dig
Berätta allt,
så att allting till slut ordnar sig
Drar in ännu lite hasch,
träffas hårt, som av en smash
Dom säger det är farligt,
jag säger bara - asch...
Intrycken förvrängda,
vridna in och ut,
inga dörrar längre stängda,
slår ändå i marken som en flygplanskrasch
Matt glans från golvet, en bakgrund till den kropp som,
med en spruta i armen och förvriden min,
sitter lutad mot toalettstolen,
med venerna fyllda av heroin
Huden vit, dödens färg,
skär sig mot en tapet, ljust blå
Sirener hörs i fjärran, närmar sig,
men det gick alltför långt, innan nå'n ville förstå
Hål i sitt inre,
styrkan ebbar sakta ut,
trampad på hela livet,
nött, sliten och slut
Aldrig aktad,
aldrig varm
och ack så ofta,
inombords tom och arm
Kärleken är spröd och vek,
och ack så väldigt skör
Krossas ack så lätt av svek,
så enkelt man den förstör
Men ändå, så stadig och så fast,
ibland kärleken är
Kan stötta som en fartygsmast,
den som är lyckligt kär
När domstolen just har fredsaktivister renderat,
straff liksom skadeståndsbelopp,
mångdubbelt högre än för de som spenderat,
bankkundernas pengar, ja då vill jag skrika stopp!
När våldtäktsmännen släpps ut,
och alltfler smugglar heroin,
bara för att pengarna är slut,
då förvrider ilskan mitt ansiktes min
Krossade flaskor...
Konstant oväsen,
plankor och ribbor med spikarna kvar
Polissirener
...knarklangarna drar sig snabbt inåt gatan och försvinner in i skuggorna
Folk i gathörnen med sprutor i armen
Den lilla flickan i sitt hus,
en låda
av
papp
Barnagråt inifrån
Vartän jag går,
vart jag styr mina steg,
väller skuldkänslorna över mig,
alltid de kommer att finnas kvar.
Skrov...
Rustat för att tåla vind och våg
Men,
kan skeppet motstå det fasans tåg,
som rusar fram,
likt ett jehu,
river seglena itu...
Sliter och rycker,
i linor och trossar,
bordläggningen knakar,
lastsurrning lossnar...
Okontrollerad drift,
över okända hav,
kan ej lyda passagerarnas krav...
Besättningen
sliter i rep och och i segel,
alla åt olika håll
Ingen
håller mot horisonten koll
Kastas av vågorna dit vinden vill,
ej för en minut skeppet ligger still
Både besättning och styrman,
passagerare, djur,
tar skada,
bak nästa våg ligger döden på lur...
Fatta rodret fort,
för om Ms Europa går under,
blir manfallet stort...
Tunga ord, från din tunga faller
ord som ton väger och som mig anfaller
Ord som spränger, sårar
stöter, frammanar tårar
Atomvinter, lager av is
hela mitt inre är i kris
Vad var Hiroshima mot den bomb som du släppte på mig ned?
Vad var dess tryckvåg mot chockvågen som dina ord omgav sig med?
Earth quakes, light fades away,
laid to waste is human race
Alas, why could we not just taste,
without eating it all, tearing earth apart,
burning its heart,
and burrying our future in the past
Mot betongsamhällets mattgrå fond,
ter sig människan magrad, blek och tärd
Men när kapitalsystemets syster går sin rond,
bryr hon sig inte om den som är undernärd
Men räntefluktationer,
och snack om miljoner,
drar till sig folk som en magnet,
för aktiespekulationer,
och transaktioner,
har högre prioritet,
än livet självt, än människovärdet...
Berusad svingar mor Justitia svärdet
Morgonrodnadskinder;
havsblå, milsdjupa ögon
- Jag älskar dig
Mörkret känner inga gränser;
strömmar genom mina vener i obegränsade hastigheter
Från fjärran,
så nära inpå
inuti -
utanför
Mörkret innesluter mig, samtidigt som jag innesluter det
Men natten svaga, döende rester av ljus
känns inte längre som mörker;
inte nu, när jag jämför
med den totala aura av svarthet som omger mig
Från mörkrets trygghet allra först
kom jag ut i ljuset,
osäkerhetens boning
Men nu beger jag mig, sakta och rofyllt
till det sista mörkret
Långsamt
flödar mörkret in och ljuset bort
Tankarna upphör och kvar finns endast den eviga stillheten -
stillheten som jag sökt hela livet,
men aldrig funnit
Varför lever vi så här,
varför tvingas att kämpa på?
Varför tränger de oss alla mot väggen,
när de vet att vi inte står ut?
Har vi ett mål här i livet?
I så fall, varför hindras vi ständigt att nå det?
Varför stoppas vi när vi är nära målet,
när allt är på väg att få ett lyckligt slut?
Eko... Min egen röst hörs inom mig
Dom ord jag yttrade
Varför sade jag dom till dig?
Jag menade ju inte vad jag sa...
Aktion, ljus!
Kameran går!
Men fotomodellens tankar söker sig iväg,
hon själv vill inte vara där
Men pengarna drar
Det är den enda orsaken till att hon stannar kvar
Drömmer sig hem
Till lugnet vi sjön, bladens viskningar och bäckens porl
Åh, så mycket ljuvligare än publikens sorl...
Efter sju trötta timmar och tagning 35,
släpar sig en trött och sliten stjärna hem
Men glansen i skyn, är den enda stjärnglans hon gillar
Ingenting annat hennes önskningar stillar.
Tänk va' bra
om ja' här fick ha,
en håningsburk,
och fick ta en slurk
En liten burk, hi hi,
björnar, liksom varje bi
gillar håning, joho, johej,
med en burk håning skulle allt ordna sej
Piddeli, Puh,
kossan sa: mu,
betar av gräset i hagen
Piddeli, Puh,
Tiger sa: Bu!
Själv känner jag en liten tomhet i magen
Piddeliplum, piddeliploj,
hej och hoj,
hoj, hej, tjingeling,
har nån månntro lite håning?
Usch vad poesi är svårt,
o ja, usch
Nåja, för en åsna som mej,
som skriver med tusch
(för att det på usch skall rimma)
kan det ta någon timma,
innan jag någonting kan komma på
Håhå...
Tänkte väl så...
Lever i ett samhälle
som inte vill ha honom
förutom som fängelsekund
och bötesbetalare
Som statuerande exempel för hans kompisar
Bladet hoppar fram ur handtaget på stiletten
likt någon av Carl Lewis' världsrekordhopp
Sedan utför han sitt livs allra sista klotter
ett endaste rakt streck, längsefter vardera armen
Heavy heart pounds
I am spellbound
cannot see you without sighing
saying so would be lying
Oh emotions, oh love!
spreading its wings just like a dove
powerful, strongest enchantery
growing to infinity...
Leaving my whispers in the air,
surrounded by dark silence
Deaf, but hearing,
dumb but speaking,
blind eyes watching the violence
Raising a lame hand,
for the victims of fate,
of bloody, cruel, despiceable hate
Screaming without voice,
having no other choice...
Hur står jag ut, när mitt hjärta aldrig får öppna sig?
Hur når jag ut, när mina frågor aldrig får svar?
Vem kan förstå, den smärta som förtär mig?
Hur skall jag nå, mig själv och därbortom?
Vad kan jag göra, för att få dig att förstå mig?
Utan att förstöra, den vänskap vi byggt upp?
Rasar isär, min själ faller i bitar
Denna misär, får den någonsin ett slut?
Solen strålade av glädje,
och vågorna badade barnen
På klippan satt hon,
varmare än sommardagen,
och fångade blickar av vågorna
som promenerade omkring på vattenytan
Måsarna skrattade såsom sångare som tappat rösten,
och jag frågade mig själv,
ifall det var min räkning deras underhållning stod
Men inget svar kunde jag ge
Så reste hon sig, och bars av sina ben iväg
Jag följde hennes steg; blott med blicken dock,
tills hon nådde den punkt där jag ej längre kunde se henne
Jag suckade stilla,
och drömde mig sedan bort...
En liten rund bläckprick på mitt papper,
för att visa att meningen är slut,
ett litet tecken som ibland kan betyda så mycket,
för världen och för framtida beslut.
Om man satte detta för alla stridigheter,
försökte alla oroligheter lugna ned,
skulle kanske vår värld kunna bli bättre,
kanske man skulle få harmoni och fred...
I en bläckfläck vid horisonten,
sammanförs alla livets flöden,
i fokus för tankarnas gång,
sammanflätas männ'skornas öden
Vid himmelens yttre gränser,
räknas människans gärningar upp,
alla händelser ifrågasätts, granskas,
undersöks konsekvent under lupp
Vid gränslinjen för våra förmåga,
dit ögat ej kan se alls,
där växer sig döden allt närmre,
tills att avbryta nåns liv den befalls
I centrum för våra drömmar,
märks vartåt livet slutligen lutar,
och skenet från en blekt, döende sol,
följer somligas liv när de slutar
Månskensreflexer,
solkatter eller spegelbilder i kristallklart vatten
Ingenting kan fånga din skönhets glans
Att yttra sig
är att skriva under sin dom för gott,
opponera ej,
du har detta ej korrekt förstått...
Glöm din dröm,
frihet är någonting i fantasin...
Men den ändlösa ström
utav adrenalin,
som strömmar i mig,
finns den också i dig?
Rastlöshet,
frihetsbehov...
All denna meningslöshet,
vi är dunkelhetens rov!
Tron kan försätta berg,
dom som tror skapar egna för att skydda sig mot andra
Vore inte det bättre att tänka fritt,
att utan begränsande tankar vandra?
Vårens dofter,
i natten mild,
förtrollar mitt hjärta,
gör mig vild
Stjärnorna tindrar,
berusar, berör,
...men ändå finns
någonting som mig stör
Mitt hjärta har
ej glömt ännu,
det ögonblick
då det grymt slets itu
Försöker glömma,
men utan succé,
säger tyst för mig själv,
- Det är ingen idé
Vägen vandrar vidare,
mil efter mil,
delar ibland upp sig i mer än en fil
Rusar iväg, genom dal, över berg,
genom svarta nätter eller dagar fyllda av färg
I ett aldrig obrutet flöde, störtar den fram,
högt upp, över bergets kam
Eller djupt, djupt ned, i en tunnel under jord,
- Vägen jobbar hårt, sanna mina ord!
Ljusår från verklig frihet,
flyr från samhället,
för att förverkliga mitt liv
Då ges ingen möjlighet att återvända,
ingen möjlighet att leva
i det ruttnande samhällslik som
äts upp av det asätande kapitalet
Men varför skulle jag?
Jag vill inte,
så även om jag inte kan,
så sörjer jag inte
Det enda jag sörjer för, är de
stackare som lever i
vårt mögliga system
Ensam vid floden,
som svalde hans bror,
oberörd utåt,
men inom honom är smärtan olidligt stor
Tårar vassa som törnen,
lämnar hans ögas vrå,
smärtan river i hjärtats sår,
saknaden som ingen kan förstå
Ensam vid vattnet,
så kyligt blått,
men inom honom känns allting grått
Ensam, så ensam,
en tornado av plågsamma minnen
virvlar genom hans huvud,
får honom att falla ihop,
utan någon vilja kvar i sina sinnen
Slits itu, av sorg,
varför, frågar han sig,
skulle det drabba mig?
Vad har jag gjort,
för att få min bror brutalt ryckt iväg?
Varför just han, som inte gjort någon förnär?
Frågor, vid flodens dödstysta kant,
frågor i vinden,
som aldrig får svar,
tankar så sorgsna,
tankar så grå, så fulla av var
- Varför?
Empty, like blank papers
without ideas
What to think? What to do?
What to say?
Should I stay or go away?
A big hole in me
drives me towards insanity
Open eyes, but cannot see
Listening, with open ears
but the deafening silence multiplies my fear
Cannot feel
nothing seems real
darkness, shades
everything fades
away to the edge of sanity
- What is life but vanity?
Now time has come for me to say Good bye
so I'll just lay down, close my eyes, then die
One of the soldiers in the parade
is playing with a grenade
Walking on, feeling pride
for he never heard when the children cried
Children of the tragedy
the infernal overkill
victims of the thrill
that the soldiers feel
A bloody world, for real
painfilled, ready for detonation
for the final explosion
Taking away all emotions
Deceived, the soldier proudly marches on
he does not know it is wrong
So wrong, so cruel, so deplorably true
yet there is nothing left to do
Ring, klocka
likt en cirkel vid
ring klocka
för evig tid
förkunna livet
och dess olycksaligheter
förkunna livet
fyllt av farligheter...
Strävar mot skyn,
från bryn,
till djup,
nära stup
Ring efter ring,
springer omkring,
tät,
ibland i ensam majestät,
dock ej kung
Kort som ung,
växer så,
för att solen nå,
rötter i marken,
finns i vildmark, i parken
Eld är ett hot,
bara fukt råder bot,
och hjälper till att stå emot
Springer i cirklar,
snurrar och snirklar,
stressar utan att stanna;
är evigt förbannad,
att aldrig upphöra,
går ej att förstöra
Vår världsordnings bas,
med människan i fas,
eller kanske symbios,
för så tycks målen nås;
genom bundenhet alltjämt,
allting ödesbestämt
Torr,
som en blomma utan vatten,
önskar regn från fantasins sky;
jag skulle dansa i regnet,
helt utan paraply
Men torr är jag,
likt en Saharadag.
Torka på idéer och tankar,
bekymrad omkring,
jag vankar och vankar
Kan inte tänka klart,
det vore underbart,
med fräscha uppslag,
och någonting att skriva,
så att jag slapp låta tiden fördriva,
utan att den används till nåt
dunkelt syfte jag inte förstått
Gryning över myren,
natten bleknar bort som förr så oft,
rosa skiner himlen,
och i luften finns en svag, omisskännlig doft,
av myrpors och av friskhet,
av morgondagg och sav,
av hjortron och av tallbarr,
av ljung och utav lav
Först kommer isen
bister och kall
tärande märgar och ben
få kan undgå
och inget kan fly
varken stark eller klen
Sedan en hetta
krossande varm
lämnande ingen nåd
jorden förångas
sand blott består
inget undkommer dess dåd
Sedan det mörknar
himlen blir svart
solen förbleknar för gott
stjärnorna flyr, och
skyn den blir tom
borta är allt; stort som smått
En rämnade himmel
en svartnande sky
och jorden den dåna av skalv
stunden är kommen
domen är här
ty nu brista himmelens valv
Sedan är inget,
tiden står still,
ingenting nu längre är,
allting är borta,
inget finns kvar,
inte ens pest och misär
Ett helvete på jorden,
att ha syskon som är yngre,
som en mentalt torterar varje dag
En plåga utan like,
att ha en bror som en själv liknar,
snälla, låt det vara ett brott mot någon lag
Misshandlande ens sinnen,
utan att ge en vila,
tror sig alltid veta bäst och aldrig ha fel,
att andra kan ha rätt,
kan han aldrig för sig erkänna,
men, jag får ta det som en del av livets spel...
Vinden rufsar milt ditt hår,
fram över ängen den rusar,
bäckars porlande minner om vår,
högt i träden kronorna susar
Mitt hjärta bultar sakta ditt namn,
håller dig kvar i mitt minne,
å, jag vill hålla dig nu, i min famn,
och öppna varendaste sinne
Låta dig in i mitt hjärtas krypin,
där själen min ensam rumsterar,
kom älskade, förbliv för alltid min,
hur än vårt liv varierar
Allting känns suspekt,
lever mitt liv i imperfekt
Tiden hyrd,
minsta rörelse känns styrd,
av en högre makt,
bortom dimensioner,
vandrar orytmiskt steg för steg i takt,
kunskap i små koncentrationer
Tänker, neutralt medveten
livet; dess sfär,
atmosfär,
stinkande av ruttenheten
Brand i nerver av impulser och
ett rörelseschema, fryst av chock
Är jag,
eller tror jag bara,
var dag,
jag fortsätter vara
Futurum är gången tid, tindrande stjärnor i natten,
glittrande reflexer på öde vatten
Hjärnblixtar, kapplöpning mellan elektronerna som budskapen bär
och gör sig besvär.
Faller offer för alldaglighetens lockande frestelser,
lyssnar till lättjans ljuva berättelser
Sömnen känns vaken
och när jag vilar är det med varje nerv naken
Bryter trummans monotona slag inuti,
bryter tanken lös och fri,
bara för att finna tomhet,
modstulna vandra mina förvirrade känslor hemåt, tyngda av sin ensamhet
Skönhet och flärd, makt och fröjd, pengar och rikedom,
behöver du dessa för bli nöjd, eller känner du då dig blott tom?
Med vänskap och glädje, vänner och frid, rikare du kan ej bli,
behåller du sedan dessa all tid, dela med dig, så blir du fri
Slår snabbt an på basfiolen dova toner fyra
gör allt för att frammana ljud
skyr inga metoder, ej ens obskyra
en kakafonins mästare; gud
För tystnaden i hans sinne hämmar honom som den brustna strängen på en lyra
svängningarna når inte fram, kan inte förstås, som döv är han rädd som en myra
Smärtan river i mitt inre, jag stillar den med gråt
Offrar tårar till sorgens gud, men kinden blir inte våt
Tårar som inte är tårar, gråt som inte är gråt
blottat ligger mitt inre, smärta där den kommer åt
Mina ord faller i tom luft,
spillda tankar utan nytta,
en svag frost kan antydas,
i atmosfären kringom
Vad jag säger,
spelar ingen roll,
för orden faller likt
själslösa tegelstenar till
marken ned, utan att någon
lyssnat
Brända tårar,
en känslans institution,
vigd åt dårar
Fryst illusion,
kalla vårar
Förstelnad
förruttnad
förkolnad
förmultnad till jord;
förgjord...
Turbulens
Turbolins, som solen skiner genom,
antänder nationalsocialismens bubbliga plast
dekader
av dekadens,
extremism
exkrement, extrema aktioner,
militanta fraktioner,
av nazistorganisationer,
som mördar personer,
som inte tror på när de förnekar den slakt av miljoner
som nazister,
fascister,
under sin verksamma tid,
ställde till med, tills lugnare tider tog vid
Stampar taktfast
genom ekande korridorer
av spegelglas,
som går i kras,
när armar höjs till hälsningar
När Stockholms ljus långsamt bleknar,
skenet in genom rutan i min kupé
sakta blir till ett kompakt och tryggt mörker,
känner jag hur lugnet återvänder
En sfär av självförtroende börjar byggas upp,
en värld av stolthet, nedbruten av betongens matta tristess
och den svarta asfaltens döva, intetsägande blickar
När vi passerat Uppsala, har allt den intighet
som inom mig flutit omkring, nu lämnat mig,
för att hålla sig på tryggt avstånd utanför rutan
Med jämna, dova slag, gör sig skenornas skarvar påminda,
en harmonisk symfoni av pålitlighet
För var minut,
växer min längtan,
för var sekund,
växer jag,
och när jag
stilla lägger mitt huvud till rätta på kudden
och faller i en behaglig sömn,
är det med mina sista vakna tankar
fokuserade på mitt resmål
Hon stal mitt försvar;
Jag inget nu har
Tårar och var
är allt som finns kvar
Binära impulser styr mitt liv,
datorn är mitt tidsfördriv
Min själ är gömd i dess arkiv
Digitalt kontrollerad; kabelmatad,
varje cykel, betungande, hatad
Tror jag verkligen?
Eller är det en illusion det också?
Är kanske allt jag tror illusioner
och allt jag tror mig veta lögner?
Kanske är ingenting sant,
förutom att ingenting är sant,
förutom det faktum att ingenting är sant,
förutom...
Död - inuti
En zombie skulle man kunna säga
Men ingen ser något
ingen vare sig hör eller märker hur det är
Men varför skulle dom?
Jag är ju död - inuti
Du tror inte att jag har rätt
jag är inte säker på att du har mer rätt än jag...
Vi kanske båda har fel?
Vi får lära varandra
Kanske kommer du att tycka som jag
kanske kommer jag att tycka som du
kanske kommer vi att tycka som varandra,
eller kanske kommer vi att tycka om varandra...
Blindustrins tunga spyor
av fall
som ingen vill ha
i naturen
och ingen annanstans
hel ler
gör ingen;
för vem kan le när jorden går under?
Jag vill gråta i din famn, kan du inte se det i mina ögon?
Jag vill tröstas, kan du inte höra det igenom mina tomma ord om död?
Kan du förstå hur tungt det känns att aldrig vara någon,
aldrig få veta varför och aldrig känna sig själv?
- Släpp ut mig!, skriker skiten,
och snart nå'n den till skroten tar,
dumpas så på tippen,
med alla gifter kvar
Klockan slår
ett slag mer än sist
Men ändå slår den fyra slag för lite
Kunde den inte ha slagit nio slag istället?
För jag vet du kommer att ringa då...
Tankar, minnen, allting flyr,
dagen blir allt mer obskyr
Gråhet täcker solens sken,
iskall vind skär märg och ben
Morgondiset blir kompakt,
när som dimman sig har lagt
Hinna utav dunkelhet,
och jag glömmer allt jag vet
Värmen stiger
vattnet förångas, stora skyfall
dränker miljontals människor
Jorden flyter
bort den spolas,
ej nu mer man odla kan
Gräs förbränns,
betesmark ruttnar,
korna dör som flugor
Krig utbryter,
strider brinner,
dör gör många tusen man
Kraftverk läcker,
män'skor skadas,
muterat barn i askan bor,
du tror att detta är framtid, käre bror,
men framtiden är här och sann
- En brunn,
djup och ensam
Så tänkte han en dag,
också han ensam, ensam i livet
- Stackars, stackars brunn, tänkte han
...Och gjorde den sedan sällskap...
Omtanke,
tänk om...
Utan om,
inget omdöme,
ingen omsorg...
Om inte om vore,
vad vore då?
Om ock världen vore, annorlunda,
vad vore om då?
Ett Område?
I sinom tid får vi nog veta...
Sinande sinne
andlös andedräkt
tama och tomma tankar
Övergivna ögon
och hängande huvud
Så nära död att blott
andningen indikerar att
livet finns kvar
Död och ruttnande sanning,
hos en kropp, försvagad och matt
Kunskap om sådant förborgat,
om sådant som skapar all makt
Men gåtan den är komplicerad,
sista kortet från handen är lagt
Glansen i stjärnornas glitter,
förbytts mot ett mörker, kompakt
Grått dis som bleknar så stilla,
tonande sakta till svart
Måla livet i svart,
måla världen i rött,
måla känslor i matta toner
Måla grässtrån i brunt,
och himmelen grå,
allt är bleknande färgillusioner
Dom som skriker ut sanningen tystas
Istället är det lögnarna som det lyssnas
till
Man hör vad man vill
Vad som inte skär
Vad som rättfärdigar ens handlingar, och som enklast är
För är det inte vad livet handlar om?
Att åka gräddfilen, och låtsas som,
att man ingenting ser,
av allt som sker...
Kan inte gripa,
begripa,
kan inte fatta
befatta
mig med det här
Orkar inte stå
utstå,
förstå...
Sanningen är för svår...
Om kärleken vore allt,
skulle livet vara så enkelt
Om känslorna styrde oss alla,
skulle månskenet alltid vara varmt
Om frihet var självklart, uppenbart,
skulle strider aldrig utkämpas
Om ömhet och omtanke rådde,
skulle fruktan vara ett okänt ord
Flagnande färg,
vägg blodsbestänkt
skrik som skär ben och märg,
säg mig vad tanke du tänkt
Fruktans dimma,
i aftonens sena stund,
kan du sova en blund,
i nattens timma?
Eller tyngs du så,
av ditt samvetes kval,
vill du föstå,
eller flyr du sanningens val?
Men du kan inte fly,
för evig tid,
du måste ta strid,
när som morgonen gry...
På väg mot
ungdomens slut,
mot männens rike
Ja, så säger alla. Va' fan?! Man blir väl inte manligare
bara för att man får ett vapen i sin hand?!
Vapnet - en ersättning för förlorad potens
När det ena inte räcker till tar man till det andra som tröst
Döden, närmar sig, oskuldens död
Dags att lära sig mördandets konst
Tränas att iskallt och utan att ifrågasätta, göra barn
faderlösa
Jag vill inte...
... Jag kan inte
Kiss me, with your deadly bite,
let me feel your apetite
Kiss me hard,
I won't retard!
Oh, kiss me...
Final love
Flyr ock världen,
vid din sida jag står,
flyr så ock livet,
ändå min kärlek du får
Förlorar jag allt,
allting ändå jag har,
men mister jag dig,
inget alls jag har kvar
Ännu ett minne som bleknar
ännu en vän flyttar bort
ännu en dröm tappar glansen
Tårar i ansikte torrt
Böcker gör väl
socker för själ
Lockar - farväl
och möten, på en gång
Sidornas hummande sång
Ljuv musik
stärker tankarnas trafik
och drömmar byggda utav mystik
Kallt vatten
Så kallt att det inte är vatten
Utan is
Mer än vatten, men likväl lättare
Under färgen, ser jag dig,
under sorgen, avtecknar sig,
ditt sanna jag, din tårade kind
Under parfymen, din doft finns där,
under allt, finns den jag har kär,
ljuv, som vårens ljumma vind
Jag har ljugit, bedragit mig själv förut,
men självbedragandet tar aldrig slut,
trots att jag inte bottnar, ens där det är allra mest grunt,
inser jag ej vad är dumt, vad är sunt
Alla säger att man skall se till det inre
Jag gör så, men vänder bort blicken... För att inte bli galen
Jag ser till det yttre och inser att holisterna har mer rätt än matematikerna
För helheten är större än summan av delarna, trots att en oändlig faktor aldrig
kan adderas till en annan enligt matematikerna
By now you should be quite sure,
I guess by now you've found the score...
By now you ought to've read my heart,
for you've torn my mind apart
By now you you know 'bout everything,
so what, I'll let love spread its wings...
Vänta på, tänka på,
undantag i livet,
tänka på, vänta på,
i boken så står skrivet
Vända på, TÄNDA PÅ
och undantagen brinner
- Och försvinner...
Sprängande hjärnpuls,
helikopterkakafoni,
en oordningens symfoni
Kaotiskt förlopp,
tills allt säger stopp
världen flyr
allt blir en grötig smet,
likt tårtglasyr
När bruset kommer,
allt flyr iväg i mitt inre,
när jag lägger ned huvudet stilla
för att om möjligt ej göra mig illa,
så minns jag ingenting;
allt bleknar bort runtomkring,
för total nollhet i någon timme
Psykopomper förebådande livets fall,
bärkraften tappad; jag har gått i stall
Klotet studsar inte längre ut från vall
Med mina sista krafter utstötande dödens skall
går jag iväg mot evig ro...
Lampan lyser inte längre när jag öppnar kylskåpet,
den måste vara trasig
Lampan lyser inte längre trots att jag provat att byta glödlampan...
Det måste vara något elfel
Lampan lyser inte längre, trots att jag har kollat hela kylskåpets elsystem
Kylskåpets glödlampa lyser inte längre
Men det är nog inte så konstigt...
Jag har nämligen inte stoppat i sladden i väggkontakten
Slem som elektriska impulser genererar genom
masshypnotism eller självsuggestion, vet inte...
Kan sanningen vara en amfolyt, någonting som
kan reagera på två sätt?!
Kors, med brutna ändar,
kors som måste krossas
Kors, fast förankrade; hakade till ondskan
Kors som folk ritar, kanske utan att mena någonting speciellt
Kors, så dumma såna människor är...
Muskelmassa växer,
steroider, vitaminer,
gymtid varje dag
Men hjärnan krymper,
degenereras, försvinner,
minskar varje andetag
Där muskler går in,
går vettet ut,
i alla fall med anabola,
där styrkan kommer,
tar förnuftet slut,
ty dopingens effekter är helt parabola...
Dag på natten,
aldrig mörkt,
för solen är uppe konstant
Är det sant?
Jag tror knappt mina ögon,
fastän jag vet att jag ser vad jag ser,
att solen aldrig går ner...
Jag står inte ut!
Jag önskar mig hem,
hem till min egen planet,
till Terra Firmas lugna vrå,
och en sol jag begriper mig på
Vek runt hörnet,
eller var det hörnet som vek sig för mig?
Men är det så viktigt när allt kommer omkring,
ska man bry sig om så'na ting?
Snart viker sig nog ändå marken under mina fötter,
eftersom den inte bär min vikt...
Faller, fall faller...
Faller...
Faller inte längre, för nu har marken
som så snabbt kom rusande för att möta mig
träffat mig
Så nu faller jag bara i bitar...
När huden i ansiktet liksom helt
skrubbas bort av asfaltens
rivjärnshårdhet, känner jag hur värmen
stiger och hur mina kinder blir röda
Och lite fuktiga, fuktiga av dödens sanna tårar...
Dignande fat,
helt täckta av mat,
frestande min aptit;
- Oh, mat, kom hit!
Lastar tallriken full,
för min mages skull
Hungern uppenbarar sig,
och talar om för mig,
att jag mera mat skall ta,
för se näring behöver jag
Grabbar skeden, lastar in,
i den stora munnen min
Gaffeln min ihop med kniv,
tuggor bringar till sitt liv,
föses 'hop uti ett hörn,
sen jag hugger som en örn
För dessert det se'n är dags,
funderar för mig själv: - Vad slags?
Skall ej kypar'n ha vett snart,
att komma med efterrätt omedelbart?
Sen, när kypar'n har haft vett,
fylls så hela min assiett...
När middagen är över,
man bara en kopp kaffe sig behöver
Pratar vitt och brett kring allt,
skvaller, skvaller, tusenfalt.
I min mage rör det sig litegrann,
precis som det skall det göra hos en riktig man...
Gurgel. Blupp
Sakta stiger små bubblor upp...
Bambiben
Intelligensvacuum
Modefixerad
Bombad...
Oj, oj oj!
Ge dig iväg, med din lie,
den som implicerar barnagråt,
snälla, lämna mig ensam,
varför är jag den du vill åt?!
Slut plåga mig, du, snälla,
livet är ändå så kort,
snart sluter jag ändå mina ögon,
och lägger mig ned, tonar bort
När axen är som vackrast och ståtligast fälls dom,
en livets gåta,
bara ett fåtal fäller sig själv
När skyarna börjar gråta,
slås dom ned,
hösten lämnar aldrig någon ifred
Dominans
Terrorbalans
Acceptans
Vi har ingen chans
Hjärnor brinner
Blodet rinner
mänskligheten försvinner...
När var, men inte hur
men väl var ur
strömmar
förvrids mina drömmar
mina tankar ömmar
var
tar
tagit makten, ingen kontroll kvar
vad har
då egentligen betydelse - när betydelsen flytt sin bur...
Svart i kontrast mot vitt
men med små cirklar i
Men min taoism
bryter, bänder
sliter, vänder
svart och vitt blir grått
- Och yin och yang...
Ying?
Livet är inte,
men ändå och
den tanken smög sig på
smög sig på mig som en chock...
bakifrån!
Skär
och droppar
Ärr
rivklo
Plågsamt
pinsamt
Men framför allt så djävla effektivt
Ligger nedbäddad med 35° vinkel på knäna,
böjda
Kallsvettas,
flingor av snö som smälter till droppar och rinner
Brinner av kyla
Klamret slår igenom fingret istället för
de papper det skulle häfta ihop
Men, huvudsaken är att det blev ordentligt gjort
Jag blev ju ändå tvungen att slå papper runt om fingret
för att få det att sluta blöda, så jag fick användning av
häftapparaten till papper trots allt;
- I alla fall indirekt.
Natur, naturligtvis
iskallt allt är, här
Ned, nedåtgående trend
- The End.
Varför alltid vara oss själva?
Väv en värld ny kring dig runt
styr din tanke fritt
lyssna inte, allt deras snack är strunt
Anpassning är fel
världen blir alltför stel
va' någon du inte är
låt ett alter ego axla dina besvär
Fågel, men benrest
inte koltrast
Fjädervirrvarr
inte fjäderprakt
...blod
inte fågelsång
När en bilist kör fel,
vänder han
När man räknar fel,
suddar man
I livet, bara gråter man...
Flyr
skyr
allt går
över styr
jag förmår
ej undvika
att bli yr;
- Lova att inte kika...
Lera
krigets era
krater
soldater
stöveltramp
- Stamp!
Kanonader
krevader
sorgsna promenader
begravningsentrepenader...
Dom är så tomma,
blixtrar
Domineras av en enda tanke:
- Mina fötter har domnat
Ensamheten bränner likt en stormvind som blästrar
eroderar berg till sand - allt blir till öken
Torrhet, livet tommare, tommare än evighetens iskalla vakuum
Nattens stjärnor blir skrämmande
dagens sol sliter lugnet ur mig, brutalt och utan nåd
och lika enkelt som man sliter trådar ur ett klädesplagg
Och när jag slutligen når livets källa
när vattnets lockande porlande når mina öron
springer jag i dess riktning
bara för att se hur den bleknar bort
Med tungan klibbande mot gommen och munnen fylld med sand
faller jag
och faller
och faller...
Ihop - livlös
Skrik gråt faller igenom tomhet
luft ofrihet
tankar - begränsade
svävar i tomhet
ljud ljus blixtar
krig - tomhet
slag
fylld realitet surrealistisk
vissnande färger
inget kvar - tomhet...
Virvlar sig igenom evigheten
flyger likt svalor med lätta vingslag
burna av ljusa färgnyanser
En regnbåge av toner letar sig fram
genom nattens mörker,
med starkare sken än de stjärnor
som i tusental strötts ut på himmelens
mörkt blå sammetsmatta
Och mot höjder aldrig nådda
letar sig polyfoniska ljud som ändå är en enda stämma
Ty den sång som närmar sig skyn,
är frihetens sång, den är ett rop efter fred och förståelse
människor emellan...
Som strandens
stenar bränner mina fötter
lågar min kärlek till dig, o kära
Likt svalornas
flykt mot skymningen,
- Kom, låt oss av njutningens vingar bäras
Eldröd fjärilssjäl,
när fågeln stiger mot himmelen
- Kom frihet!
Glittrande snöklara sanningar
som bärs av en samfälld stämma
- Kom frihet!
Ljus förväntan,
likt vårsolen
- Kom frihet!
Faller genom nattens tysthet
svävar i ingentinget
Lyfts av mörkret, bärs på
vingar, skriker ut allt men hörs gör inget
Frihetsrop och ångestskrin,
dödens sneda, förvridna flin,
bär med sig fruktan, olycksalighet,
aldrig ut jag kommer nå
Jag ropar
- ett rop efter kärlek
ett rop fyllt av brinnande längtan
efter den ömhet jag saknat hela mitt liv
någon som lyssnar
och kan ge mig kurage,
någon som ser hur dåligt jag mår,
någon som kan komma med bandage
för att täcka mina varbestänkta sår
Jag ropar ut i natten...
Och hoppas att någon gång få svar
Fångenskapens tunga murar faller,
cementen vittrar sakta obevekligt bort
Nycklar gjuts till låsta tankars celler,
frihet river ock det kraftigaste fort
Människornas öden länkas samman,
längtans glöd av nytt syre flammar opp,
fångens boja bryts itu av folkets stämma
allt för ett ord, någon som vågat skrika STOPP!
Slår mig hårt
kastar sig mot mig,
tacklar hårt
tar mig aldrig någonstans,
jag är för alltid fast här,
till min död, tills jag saknar värde för dem,
tills dom inte längre kan nyttja min kropp
som sköld att gömma sig själva bakom
Sliter i mig, rycker
ibland, men bara ibland, försöker jag streta emot lite
Men då använder dom bara mer våld
Ser solen när den skiner, men kan aldrig
glädjas åt dess sken, hör regnets smattrande,
känner dess kalla plågsamma trummande mot min hud
Ingen bryr sig, inte förrän jag är färdig att begrava eller bränna på bål...
Benet i hinken...
Det ligger bara där och rycker
Handen på brickan,
har slutat rycka nu...
Snart skickar jag båda
till förbränning,
och tar itu med ett nytt mord
Fastän ock du spänner dina utarmade armar och ben,
sitter du fast kring handled och vrister,
och fastän du hamrar på, förtvivlat med en sten,
blir aldrig resultatet att kedjan brister
Fastän du aldrig ger upp, aldrig gråter,
smärtar piskans slag lika hårt som förut,
och fastän du vet att de kommer åter,
så hoppas du alltjämt att tortyren skall ta slut
Meningslös tilltro
till ödet,
ett öde som inte tror på dig,
offrar du själv ej livet,
så offrar det åt dig snart sig...
Roterar i en rotlös grav,
med ruttnande rester överallt,
svävar över torra hav,
som dunstat bort, kvar finns blott salt
Går i maktens korridor,
men besluten de har flyttats bort,
hör på sång i fågelns vår,
en sång vars längd är tvingat kort
Roses red and daffodills
the flowers that all verses fill
Why do they choose those words, my friend?
They're silly, few, and hard to bend...
Who really knows, yes who can tell?
Maybe no one finds rhymes for pimpernell?
Count there in England harebells none?
Are all the yellow tulips gone?
Does not the snowdrops flourish there?
Are not wood anemones in Wales as fair
as those white pearls we see each spring
when spread's the lovely flowerstring
that covers ground with rainbow all
all through the summer till the fall
Cowslips, tulips, dandelions, and many other more
Poets all with daffodills, have they not heard of these before?
Jag känner
hur trycksaken i min hand
pressar med flera millibar
i en liten krog;
den drog inte,
för jag nyttjar inte narkotiska preparat...
Aj, ljusets förkrossande vita sken
slår mig i bitar,
bultar medvetandet ur mig och
rycker livslusten ur min kropp
När solen går upp, och bringar
dagsljus, flyr viljan till ömhet,
och mörkrets trygghet lyfter
på kraftiga vingar bort ifrån mig,
lämnar mig kvar i ensamheten
Jag kräks - skyr er och era obskyra metoder
jag kräks - jag flyr från er, ni yra stenstoder...
Vintern kommer, snart är det jul
radioaktiv faller snön ned, smutsigt gul
Lucia med eld i håret, tänd av rasisternas glöd
ännu en misslyckad julhelg, tomten är faktiskt död...
Mjuka flingor som faller ned
ända fram till kvällen
granen glittrar utanför där den står på sned
varmt har jag det under fällen
Stjärnan gnistrar extra varmt
till fröjd för mitt hjärta, mörkt och armt
där ensam jag sitter i isoleringscellen
Jag lyssnar till din vers,
till konturen av din sång,
till skuggan av din stämmas toners
klara,
ljuva, underbara,
evinnerliga gång
Strömmar sakta, varligt fram,
porlar som en å,
ansamlas i en damm
utav kristall,
glänsande vågors svall,
som kämpar för att stranden nå
Min näsa vädrar fromage -
själv behöver jag massage,
men mest av allt mer kurage,
för att kunna ge
mig till den goda fe
som mig bjöd på te
i sin atelje...
Nittontusentvåhundra -
fryser min hjärna,
två stopbitar, ingen paritet,
men vilken jävla tristess
Punter, färgläge
"Blip!"
- Enter password:
********
Wrong password, connection terminated... Permanently...
Vår kärlek var oändlig
evigt oföränderlig
skulle för alltid bestå
Vi var gjorda för varandra
för att tillsammans vandra
ensamma vi två
Men så blev det den 24:e, han kom ridande i skyn
En stor man i sin släde, skymtades först över skogens bryn
Över vårt hus bromsade han
vi tände ljus, men han och renarna försvann...
Kvar blott släden fanns
en släde som snart miste sin balans
Då föll den fort, så fort ner, och krossade dig
Var gång jag en släde ser, skär smärtans kniv i mig
Skyn är mulen,
hösten är kulen,
inom mig någonting brister;
kulan kanske inte löser tvister,
men jag slipper i alla fall att leva till julen
Blåser i euforins horn,
toner ekar över nejden
Rusar runt, runt, runt, runt i mitt torn,
böjer mig ut över lejden
Beskådar all denna skönhet
som solens strålar reflekteras mot,
all denna blomster, denna ljuva grönhet,
som om våren smyckar denna del av vårt klot
Livet rinner så fort att det
skakar alla gränser
Hon ligger kvar snyftande på en obäddad säng
Kan inte acceptera,
kan inte förstå
- förstå varför livet måste slå
på just henne och inte någon annan istället
Och två små ord Aldrig mer!
lämnar hennes mun samtidigt som hon slår handen i väggen,
utan att det hjälper;
smärtan i handen dövar inte den i hennes själ
Två dagar senare,
och orden, smärtan och all sorg är glömda
Droppar av långsamt smältande snö,
som skall dö
för att inte förrän till nästa vinter återvända
När väl solens obevekliga strålar börjat skapa tö,
kan endast kyla processen vända
Likvid kristallvisare;
är lik speciellt vida?!
Och inte visste jag att tallar hamnade i kris
- i alla fall inte direkt ofta...
1:
Å, du ljuva,
du min duva,
i ditt rede vill jag ruva...
2:
Likt en hök,
ner mot dig jag dök,
så att fjädrarna omkring oss rök...
3:
Lilla fågel,
flyg till mig,
flyg åt mitt håll
Lyft på dina vingar
och låt dem bära dig,
ta dig till mitt bo,
låt oss där tillsammans slå oss till ro...
4:
Som en örn som dyker genom molnen,
bärs jag utav vinden fram
Har mina rötter ibland bergen,
rotad såsom trädets stam
5:
Svävar likt en kolibri,
stilla i luften som om den till is hade frusit ihop
Men is är det inte; jag är helt fri,
att sväva iväg med behagfulla rop
6:
Svartvit, en tjuvaktig skata
som väljer och vrakar; ibland kan jag rata
Folk ser ofta ned på mig, trots att jag är ljuvligt skön
- Kanske beror allt detta på att skatan ej är härligt grön?
Blixten går
åskan slår
ned emellan dina lår
Varm, het stöt
Du är blöt
Och ack, så ljuv och söt
Lyssnar inte längre på vad du säger mig
för jag har förstått att allt är osant som ur munnen din rinner
Du babblar vidare som om någon tvingade dig
som om marken under dig brinner
Lyssnar till sanningen i dina rörelser, gester
omärkta saker ingen noterar - tror du
Lev vidare i illusionernas värld
din fantasi är blott närd
av dina egna lögner nu...
So, my love, time has come to say good bye
Oh, my dear, departure time, but why?
With you, my heart, amongst the clouds I'd like to fly
oh, my dove, together touch the sky
I'll search, beloved, forever will I try
all time, my rose, till my body is but dry...
Pling, säger klockan, pling
slår högljutt efter eget behag
Galna springer folk omkring
Vilt klockan ringer, ring
kan den ej vara tyst ett slag?
Överallt detta idiotiska spring...
Ett nytt år skall gry
Ett dött nytt år
en kamp mot en framtid, mörk och svår
en värld lika svart som dy
när nu detta års sista sekunder ses fly
Gatan sprang - lika grönt som
berget vid middagstid
Trätoner till, sen är det slut
dags att flyga, eller?
Du ser blodet flöda,
men snart stelnar det...
Vad rör det dig?
Du ser kroppar; döda,
men de ruttnar, så småningom
Din kamrats khakifärgade byxor
stänks ned av hjärnsubstans
men det bryr inte dig,
agerar som du var någon annanstans
Men var evighet du inte ser,
är skulden din
I kylan så bitter och skoningslöst hård,
står jag där varm vid din sida
Stormar som driver fartyg i sank,
skall jag för din skull berida
När hetten slår, så stekande het,
i den svåraste värmebölja,
kämpar jag på, framåt jag går,
förevigt skall jag dig följa
UNDERMEDVETETFÖRTRYCK, FÖRRYCKTURMINAFANTASIER - FOBIER.
BRÅSKANDETROLIGT! STRÖMAVBROTTSLIGTRYCKTA,
RYCK BORTOMKRINGSTÅR - FÖRALLTID.
Incest?
Is that your interest?
- Oh, no!
How low can you go?!
- HO! HO! HO!
En tråd genom ögat
binder samman nuet och det som var
med rött
sammetssött
vad himmelen om natten säger
suger din hjärna upp
men dina läppar är ändå slutna
Och tanken slår upp emot mig som en tryckvåg av
...Bruten kommunikation!
What your lips say
how they lie
is given away
no reason to try
You simply cannot hide
oh see, never
the tide
will not be with you forever
Oscillating chrome,
a fictionary spiders web,
walls where can see no end
Not allowing you to pass,
still around you roam,
but signals, impulses,
controls your steps,
processing; every cycle's send
Digital stress!
Program: Life;
USES Cyberspace, Intercom;
CONST Lifeform: Human;
Sex: Male;
PREDEF: Ideal;
PROCESS: Biological;
VAR Life: Real;
Controllife: Boolean;
BEGIN
Repeat
Life: Random;
IF Lifeform <> Ideal
THEN Terminate(Lifeform);
ELSE
Controllife := Controllife(Life);
Until Controllife = False;
Halt (0);
END.
Posessing the signal through the cable,
instant speed, total control
World underneath my brain,
my fingers serves as ports, where through my power derives
I'm total, I'm able,
dominating, playing no role,
for in the lightspeed lane,
where motor has no meaning, only one true master can arise
Height, width, depth, time
is the only ones the humans know,
but into the second world degree,
an angle that all twenty shows,
we slip through gates to worlds unknown,
of colours out of mind,
with voices whispering silent words,
before we all get deaf and blind
Nyttjar allt någonting till inget,
kan ingenting till något bli?
Eller är det så att
ingenting blir någonting
om vi drömmer så,
om vi ger dem en plats i vår fantasi?
Hon har glömt dig -
för länge se'n
Hon har dragit ditt hjärta i smutsen
Hon har drivit din själ till vanvett
Bilden av dig har spruckit itu
delad av din kärlek till henne
Du ler...
...Och spänner hanen...
Matematik
fiberoptik
aritmetik
datorlogik
Surrande fläkt
startar direkt
och alldeles snart, är uppgiften knäckt...
Chrome road
Black digits
Brainwired into eternity
The Carry is taking your load
a single bit of complexity
Vet inte mer än vad
du borde
kan ej minnas
vad du gjorde
Hjärnan trubbad
som en sked
I en dubbad
film
du spelar med
Hör upp, lyd
marschera, lyd
gräv en grav, lyd
- Vems?
Din egen
Dö. Lyd, NU!
Solen sjönk sakta ned i ett hav som tog eld
rodnande likt en förälskad tonåring
Himmelen täcktes av rödgrå schatteringar
Dina lätta steg hördes eka över klipporna
... Och jag satt kvar, ensam
Ökensand
torr ibland
evig brand -
hand i hand...
Rycker i mig
förtrycker mina känslor
sliter tag och
biter sig fast
Drar i mig
tar min själ
- Farväl...
Vånda
när ska livet vända?
Sluta
hårt, hårt i mig slita...
Lita
sluta felen leta
Vill ryta
- Sluta jämt mig reta!
Blod
i flod
forsar fram
offerlamm
rinner
hjärtat brinner
jag försvinner...
Inte förakt, bara förväntan
inte rädsla, bara nyfikenhet
Kamratskap, inte förakt
omtanke, inte fientlighet
Blir det en dag i morgon
kommer en ny dag att gry?
Stiger en ny sol på himlen
upp på en molnbeströdd sky?
Följs sedan dagen av kvällen
med måne av silver så klar?
Finns alls vår värld kvar nästa vecka
eller förintas den om några dar?
Ovisshet råder i världen
vår framtid kan ej förutses
Vi kan ej se framåt i tiden
blott se alls när dimman är gles
Kan vi alls snart se varandra
fyller avgaser snart upp vår luft?
Bryts världen av mänskan snart sönder
får vi det lätt eller tufft?
Vad som än i framtiden händer
må vi minnas med stolthet fädernas arv
våra fäder som brukade jorden
med spade, med plog och med harv
De plöjer genom skörden av tankar
som rivits som sårskorpor ifrån mig
plogade ur min själ...
Plågad är min själ
tryck
förtryck
allt är så spegelvänt
vad har var och en gjort
som ni harvar igenom?
Tio siffror -
är jag ej mer?
Tio symboler
för impotensen hos er
ni som styr
jag går
över styr
Snart kollas vi konstant;
var rörelse, var gång vi andas
registreras, kontrolleras
Varje ny dag som randas
är en ny dag av absolut styrdhet;
du hålls fast utav moder Betong
Hon håller dig snävt inom ramen
ser till så tvångströjan är trång
Möte
ingen krock
utan fruktan
utan chock...
Ingen avsky
inget hat
ej fiende
en kamrat
Färglöst -
allting
Ser jag igenom
utan att finna något bakom
Finns det inget för mig?
Gör det inte det?
Snälla, svara!
En tavla
i tre dimensioner
konstverk
i höga koncentrationer
Tumstjockt lager
med färg och klet
både simpelt
och komplext
salig röra av bild och text
Siffror, trinära
symboliserar måsar, skära
modemsignaliserad
rörig smet
Överhörning:
En primär
störning
chimär
Foster
av fantasin
- Mister
min tro på terapin
Galen
sprang jag runt
väggarna
utan att hitta annat
än
grå
cement
Överallt
sten
jord
mörkret äter
min hjärna
flyr
iväg
i drömmen
Igenom livets evinnerliga nervositet
nära allvetande
rör allting;
kårarna sparkar ljusets älvar:
- Galgfäst Adeln, jakobiner!
- Tygla tårar
kalla kårar!
- Sparka sinnen
massakrera minnen!
Dränk drömmar
sinnes-strömmar!
GLÖM glöm g l ö m g l ö m g l ö m . . .
Livet är en grå sten
utan minsta återsken
Oformligt, orubbligt
hårt, svårt
aldrig skonsamt
bara pinsamt
Döden är svart
tom, hjälplöst matt
Ändlöst
sönderklöst
Sitter där på höga hästar
rider på lagar, paragrafer
Såna som du vår värld förpestar
principer styr bara dig om dom
ligger rätt i din stora mun
Kom låt oss störta, riva murar
kom, stoppa dem som mark och vattendrag försurar
Kom! Kom!
Är det alltför komplicerat?
Snyfta moln
fäller tårar i miljoner
mina tankar både hörs och känns
för nu är vi inte tillsammans
hösten skilde oss åt med regn
efter en tid som alla veckor till trots
var omöjligt kort
Och nu, nu får vi aldrig mera mötas
aldrig någonsin mera träffas
för hon träffades
... av en kula
Lyfter mer än blicken
från marken; hela jag
lyfter när jag ser henne
Jag liksom svävar
bort genom luften
Men hon följer inte
- kan inte
- får inte
Klyftor
Dom säger att hon är född
på fel sida, på fel sida gränsen
Men vilken gräns?
Deras gräns
Men kärleken är gränslös
inser dom inte det?
Kan dom inte
förstå någonting så enkelt?
Om vi inte får leva tillsammans
så låt oss då åtminstone dö, hand i hand
Jag känner känslorna välla upp
tankar som sakta rinner ut
Fram ut ur mitt raserade
korthushjärtas växande, varfyllda kammares rum
The prophet was dead
the dark seal was broken
the wrong way they had tread
uttered words so long unspoken
A force of red blood
a path down to hell
to insanity's flood
where our dark dreams dwell
Lords of the dark
spread in the night
to demon-names they hark
these hellhounds of night
Drag ut så stolt i herrens namn
och bringa sedan åter
den mark vi en gång bar i famn
där våra barn nu gråter
I herrens namn till strid vi gå
för att hans ord vitt sprida
Ty herrens ord de lyder så:
"Ingen man skall strida!"
Dagens dunkel drar
överflödets ödesoffer överstyr
tynger trycker tar
dränker dräper dom som flyr
Protons particularly
speedy substance
Dancing deliriously
turbulent trance
Running regular
electronic elegance
Cosmic causeway
basic balance...
Deras försök att trösta mig
känns som försök att lindra smärta med en hammare
Kan dom inte se
lämna mig ifred?
Låta mig vara!
Jag vill inte förklara - någonting
Twisting gone
subterfuge
circle squaring on and on
bending age
path astray
lead away in rage
Och vårknoppen öppnades sakta
sakta - och jag fick se på
hur blombladen vecklade ut sig
Ännu jag kan ej förstå
att vi så'n skönhet kan negligera
men kanske är vi för små
Har försökt inbilla mig
att jag inte
brydde mig längre
Trodde inte att jag
skulle kunna känna
den smärta
som tär mig nu
Men på något sätt
har jag nog ändå
känt på mig
känt inom mig
att barriären jag byggt
inte var tillräcklig
Drömmen var inte bara en dröm
för när man vaknar i drömmar är allt över...
Men här och nu och vidare
är allt för evigt och längre
Fönstret var öppet
kylan drog in genom det
och fick gardinerna att fladdra
Min själ var öppen
den tog ett djupt andetag av livet
och njöt
Jag kunde nästan känna mig själv
fladdra likt gardinerna
Nästan som en fjäril
över sommarens ängar
Jag njöt
och log åt livet...
Jag dränkte mina sorger igår
Jag kunde riktigt höra dem
gurgla och spotta
i desperata försök att överleva
Men jag skrattade nådelöst
och höll kvar dem under ytan
Idag kom de åter från graven
Med förstärkning...
Vägen är min resas mål
liksom själva jakten
är spänningen för vargen
inte ätandet
Vandrande tar jag mig aldrig någonstans
men vem bryr sig?
Framåt går jag i alla fall
jämt och jämnt
Ingenting
Driven av avsaknaden
Kraften är tomheten
och smärtan är min drog
Som svart blod
rinner sorgen i mina vener
Varbölder av längtan
slår upp och spricker
Men där finns ingenting
Bara försvunnen, en dag
spårlöst
kunde bara inte ske
men skedde ändå
borta
min tandborste...
Öppnar porten till mitt inre där strider
och slag inte utkämpas; ingen genomlider
de fasor och den dårskap som människans habegär
hat och besvär
driver fram
Skam!
Men inom, där lider istället
för tillfället
mitt hjärta, efter skadorna från ett slag
värre än alla krig förr och idag
och i morgondagens värld, där
jag liksom här
hoppas på
att få
lugn och ro...
- Törs man tro?
Och stationen är ödslig
ödslig och tom
inte finns någon här för att värma mig
ingen som kan ge mig den biljett
till det mål som jag så förtvivlat sökt och sökt och sökt...
Sitter här ensam och ser mörklagda tåg passera förbi
Inne i vagnarna, i enstaka upplysta fönster
ser jag glada ansikten skymta
Men inget tåg är rätt. Inte för mig
Inget tåg stannar och vill släppa in mig
De bara dunkar förbi
... Bara detta inte blir min ändstation...
Slutet
rum mot verkligheten
stel
reflektion av ansikten i morfos
drag
kroken ur dig, i dig, från dig
VÄND!
Fly!
Gung, gung
Kärr-a
Sand
kvick... (ha ha)
[Sic?]
Mål(n)et mitt nått
i strävan mot evigheten
men når ändå inte dit jag vill
för om och tiden stod still
skulle jag alltid vara fastfrusen
i den hårda grå cement som stelnade
kring mina fötter sist jag stod stilla
Dras mot en punkt där ingenting väntar
där tomheten känns som en lättnad
där dunklet omkring dig kommer att smeka som sammet
Där stängs portarna; och du njuter av det
[Åter till toppen av sidan]
|
|